Sofie

Jag kanske har gett upp, jag vet inte.

Det enda jag vet är att jag inte vill ge upp eller sluta blogga, jag tycker ju om det.

Samma sak med fotandet, jag gör det nästan aldrig längre. Jag saknar det verkligen.

Det är som när man växer ifrån sina gamla leksaker. Har jag växt ifrån min blogg? Har jag växt ifrån min älskade kamera?

Nu mår jag ännu sämre än innan jag började skriva. Jag måste kämpa hårdare.

Fast jag sagt att jag inte ville ha någon julkalender i år så fick jag det. Inte bara det, jag fick TVÅ. Jaja, jag får väl offra mig då...

20 dagar kvar till julafton och än har det knappt snöat en flinga.
Jag saknar snön. Det där vita kalla.
Kan inte någon dra ner termometern till minus så ska det nog komma. Snälla?

I frågan "Pepsi eller Coca-Cola?" har jag alltid hängivet stått på Coca-Colas sida. Men idag när jag och familjen tog en fika fanns det ingen Cola utan det var Pepsi eller inget. Jag var sugen på läsk så jag valde Pepsi. Och vet ni vad? För första gången sviktade min beslutsamhet. Jag började tveka.

Pepsi är faktiskt sötare och har mer smak än Coca-Cola som mest smakar "bubbligt". Trots det har jag svårt att bli en "Pepsi-person" bara sådär.
Efter att i hela mitt varit en del av "Coca-Cola-folket" känns det fel att helt plötsligt byta till Pepsi. Det skulle nästan kännas som ett svek. Jag har dock varit osäker på Coca-Cola ett tag nu, det är långt ifrån lika gott som det var förut, när jag var yngre.

Men jag vet inte. Pepsi lockar men jag kommer nog fortsätta att vara lojal till Coca-Cola. Fast... Som pappa sa:

"Pepsi är egentligen godare..."

Telefonsamtal 6.13.
"Nu är det över."

Hejdå farfar.

Varför är jag fortfarande vaken? Jag har inget att göra, ingen annan är uppe och det är alldeles tyst och mörkt överallt. Det enda som underhåller mina trötta ögon är ett klipp från en artikel med rubriken "Ashton Kutcher naken i tv-show".
Jag borde sova, jag borde verkligen det. Jag har ingen anledning att fortsätta stirra på datorskärmen i ett dumt försök att få någonting att hända. Det är bara fånigt. Det kan jag ju göra igen sen när jag vaknar på morgonen. Varför fortsätter jag att plåga mina stackars ögon med ljuset från datorn istället för att blunda blunda blunda...

Sofie, gå och lägg dig; gå och lägg dig, Sofie. Sov. Sov.

Ett inlägg får summera hela juli.

Juli. Det var en fin månad det.

Fick besök av Jonas.
Åkte motorcykel.
Åkte till Jonas i Uppsala x3.
Firade kusins 18-årsdag.
Tog långa promenader.
Såg sista Harry Potter-filmen på bio.
Matade sniglar.
Åkte till Fotografiska med Sara.
Och gick på ett bröllop med 50-talstema.

Vad mycket jag gjorde! Ojdå.

Den äter upp mig inombords. Svartsjukan över något som inte ens existerar. Än. Och det är det där 'än' som gör det så jobbigt.
Mina tankar är förgiftade av ord jag aldrig velat höra och konversationer jag aldrig velat ha. Det går inte en minut utan att jag har tänkt en förgiftad tanke som leder till en annan som leder till ännu en som leder till en tankegång av hundra förgiftade tankar som alla går runt i cirklar.
Jag känner hur den växer som en klump i magen, en snart jättelik sten som jag kommer få bära runt på i resten av mitt liv om inte någon räddar mig. Om inte någon säger ord jag så desperat måste få höra för att jag ska kunna överleva. "Det är inte så, oroa dig inte. Allt kommer att ordna sig...".

Jag såg några lupiner genom köksfönstret vilket fick mig att genast greppa kameran och gå ut. Det regnade lite lätt men jag lät inte det stoppa mig utan gick runt lite överallt och fotade blomma efter blomma. En humla kom till och med på bild. Efter ett tag ökade dock regnet och jag tvingades söka skydd. Så nu öser regnet ner. Inte för att det stör mig, sommarregn är något fint.

Nu har jag haft sommarlov i snart två veckor och jag har för det mesta bara haft ångest över en fördjupningsuppsats i mediekommunikation som inte blev klar i tid. Innan fredag ska den i alla fall vara klar så att jag får ett betyg. Det är mitt mål.

Om sex dagar drar familjen till den grekiska ön Zakynthos. Det var riktigt länge sedan vi åkte utomlands och på det sättet är det lite spännande plus att jag får åka flygplan igen (tjoho!) men annars hoppas jag, just nu i alla fall, att veckan där ska gå fort. Jag har redan hemlängtan.
Och om sex plus trettio dagar så är det premiär fööööör.... HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA DEL 2! Åh, vad jag längtar! Ska försöka få biljetter till premiären, hihi, men hoppas inte för mycket. En film så stor som den kommer att ta slut på biljetterna sekunden efter att de släpps. Vi får se.

Skolavslutning. Och utan att överdriva så var det den bästa skolavslutningen på GUC hittills.
Det var äntligen någon som faktiskt kunde sjunga som klev upp på scenen och med någon menar jag Jonas. Jag hade knappt vågat tro att han hade en bra sångröst men visst hade han det! Det var riktigt, RIKTIGT bra och efteråt strömmade, nej, forsade komplimangerna över honom. Och det var han verkligen värd.
Det jobbiga är att jag troligen kommer att nynna på Who Says och Heart-Shaped Box i all evighet nu.

Och så var det sommarlov... Vad gör man nu?

Vad gör man när man inte har något att göra? Bloggar såklart!

Det spelar ingen roll att man inte har något att skriva om, bara det blir ett inlägg i slutändan.

Jag beställde från min bokklubb förut och idag fick jag paketet. Gissa vad det innehöll? Boken De Utvalda och filmen Harry Potter och Dödsrelikerna del 1! Och jag fokuserar mest på filmen. Äntligen ska jag få se den igen! Plus att om mindre än 70 dagar så kommer nästa del ut på bio! Wihihooo!

Det blev många utropstecken.

Idag är det exakt EN månad kvar till sommarlov. EN månad, kan ni fatta det? För det kan inte jag. Det konstiga är att jag inte vill att skolan ska ta slut än. Istället kommer det att vara ändlösa dagar utan mening med sena nätter och sovmorgnar. Och värme, väldigt mycket värme. Och så vill jag inte ha det. Så för första gången i mitt liv kan jag säga att jag gillar skolan. Ha, det är inte många som kan säga det!
Idag är det också exakt en månad kvar till kusin Saras födelsedag. Hon blir tjugo, *TJUGO. Det är riktigt stort det. Att lämna tonåren bakom sig. Då kommer hon inte kunna kallas barn längre (inte för att någon skulle kalla en nittonåring för barn men ändå). Det ska i alla fall firas, haha!
Så samma dag som Sara fyller år slutar jag skolan för sommaren. Wow, vilken händelserik dag det kommer att vara.

Det känns som att tiden går alldeles för fort. Så mycket som ska göras och så mycket jag vill göra. Uppgifterna staplas och högarna blir högre och högre. Jag hinner inte meeeeeeeed.

*Om ni inte har märkt det än så ÄLSKAR jag att CAPS:a ord jag vill betona.