Sofie

Nu kom dagen. Dagen man har väntat på och längtat efter. Alla lektioner som slösats bort av dagdrömmar om sommaren. Glatt sig när de räknade dagarna närmat sig noll. Solen som sakta stannade längre och längre på himlen. Stunderna innan som fylls av sång och skratt. Sommarlov. Inget lov kan mäta sig med det. Inget lov kommer ens i närheten av det lovet. Det längsta, ljusaste, bästa lovet som håller på i flera veckor.
Tankarna har flera gånger flygit mot varma länder och vita stränder när jag sitter i ett regnigt Sverige och väntar på att molnen ska skingra sig. I såna stunder är det skönt att ha minnen av en annan plats, i en annan tid.

Känner mig trött. Orkar inte. Antingen håller jag på att bli sjuk. Eller så kan jag skylla på vädret. För så är det oftast för mig. Är det mörkt, mulet och regn när jag tittar ut genom fönstret på morgonen så känner jag mig genast sämre. Men skiner solen sprider sig ett leende från öra till öra som håller i sig nästan hela dagen. Nej, jag går inte runt och flinar hela tiden. Jag menar inuti. Det hände nu.
När jag började skriva var det grått. Nu är det blått med vita moln lite var stans. Känner mig genast bättre.

Sköna dagar, sköna tider. Sköna platser, sköna minnen. Sånt jag aldrig glömt. Sånt jag aldrig glömmer.
Nya minnen varje dag. Allt nytt som händer sparar jag. Någonstans där inne.