Sofie

En boll som susar förbi. Inte särskilt nära mig men det räcker. Min hjärna börjar föreställa sig att jag blir träffad i ansiktet. Att jag blir skitsur och börjar skrika åt de skyldiga. Att jag hoppar på dem. Att alla tittar på mig. Att någon tar tag i mig och hindrar mig från att göra något. Att jag lugnar ner mig och springer till närmaste toalett.

Sen när fantasin är slut känns det konstigt. Det hände ju liksom inte. Jag börjar fundera vad jag egentligen skulle ha gjort. Skrikandet kan vi stryka direkt och det är inte särskilt troligt att jag skulle ha hoppat på dem. Jag hade nog suttit kvar, lett och sagt att det inte var någon fara innan jag hade gått till toaletten.
Ibland känner jag mig för snäll.

En vinkning, som jag först inte förstår är till mig, lockar mig från min plats. Ett förslag framförs som jag tackar ja till. Och en stund senare kastas tusen frågor mot mig. Allt från sminkningsvanor till kärleksliv. Det känns som om jag blir intervjuad. Förhörd av en väldigt nyfiken polis. Som om mitt liv var intressant. Men jag svarar så bra jag kan. Jag är ju trots allt för snäll.