Sofie

Hyperventilerar. Försöker andas in och ut men det är omöjligt. Det är datorns fel.
Jag har panik. Det enda som visas på skärmen är bakgrunden och pilen. Man hör ingenting förutom några toner från ett påsatt spel då och då. Spelet som jag vet är en av orsakerna till min panik.

Väntar och hoppas på att allt ska ladda klart. Att allt ska bli normalt. Men det händer inte. Allt är stilla.
Jag tänker på det enda alternativet jag har. Alternativet som jag inte gillar. Vill och vågar inte riskera att förstöra. Men det är enda sättet. Stänga av datorn.

Och då menar jag naturligtvis att bara trycka på strömbrytaren. Att bara stänga av utan att logga ut och spara. Det felaktiga sättet. Fast jag har inget val. Trevar med foten innan jag hittar knappen. Andas in. Andas ut. Jag ger datorn en chans till och börjar nedräkningen. Tio. Nio. Åtta. Sju. Sex. Fem. Fyra. Tre. Två. Ett. Ännu ett andetag. Sedan trycker jag till.
Och allt blir svart.

Hjärtat dunkar i bröstet medan jag fort trycker på knappen igen. Jag hoppas och hoppas och hoppas. Jag vill ju inte vara tjejen som förstörde datorn. Den som alla blir sura på.
Sedan kommer lättnaden. Allt verkar fungera precis som det ska. Suck. Vad bra. Rädslan försvinner lite. Men inte allt. Det kan ju trots allt hända igen. Det här var inte första gången. Och jag kan säga att det inte kommer att vara den sista.