Min årstid

Det är höst nu.
Löv i nyanser av rött och gult.
Kyliga vindar som letar hud.
Tidigare mörker som tar över dagen.
Vackrare kvällssol.

Hösten är min typ av årstid.

Hungriga Alexandra

Min kompis Alexandra är hungrig hela tiden och äter som en häst.

Och det var hon som ville att jag skulle skriva det där.

Nödvändigt blogginlägg, eller hur?

Hata valreklam

Jag absolut hatar valreklam. Jag ser tusen olika skyltar och affischer varje dag. De är överallt och på varje ställe, och förfular landskapet.
En massa ansikten som ler eller ser väldigt allvarliga ut och försöker få oss att rösta på just deras parti. Vissa ser bara för underliga ut.
Vad tror de egentligen? Att någon ska se deras affisch och tänka; "Åh, vilken snygg affisch! Jag måste bara rösta på dem nu."
Och alla dessa budskap. Ett mänskligare Sverige, modernisera Sverige, vi kan inte vänta, Väsby United vs Hammarby...
Okej, kanske inte den sista. Det vore konstigt om det var något parti som hade det på sina skyltar.
Mitt budskap är i alla fall detta; det är fult med valreklam, riktigt fult. Och irriterande. Ja, helt enkelt fel.

Usch.

Oskyldig skrytmåns

På engelskan när Jonas tagit upp ett spel, han köpt dagen innan, ur sin väska utan anledning.

Alexandra: Varför tog du upp den ur väskan?
Jonas: Jo, jag tog aldrig upp den igår...
Jag: Han ville skryta.
Jonas: Nej, men jag tog aldrig upp den...
Jag: Han ville skryta.
Jonas: Nej, men jag...!
Jag: Han ville bara skryta.
Alexandra: Men varför tog du upp den nu?
Jonas: Jag glömde den i väskan...
Jag: Han ville skryta.
Jonas: Nej, jag...! För fan, Sofie!
Jag: Hahaha!

Jag älskar att retas.

Evigt utmattad

Det känns som att jag alltid är utmattad nu för tiden. Det ligger och trycker på min kropp varje dag under lektioner och efter skolan. Och det försvinner inte.
Jag är så trött att jag skulle kunna somna när som helst. Konstanta gäspar, tryck i huvudet och ögon som knappt håller sig öppna.
Även de kortare dagarna får min hjärna att säcka ihop. Jag tror det betyder att jag behöver lov.
Varför kan inte gymnasiet vara som dagis? Med sovstunder och mellanmål. Det skulle passa mig perfekt.


Dimensionsprat

Den här dagen har inte varit en bra dag. Det har inte ens varit en dag. Bara en lång ljus natt. Fast det skulle betyda att jag sov vilket jag inte gör så det måste vara dag. Eller är jag inte vaken?
Jag hörde något konstigt på bussen till station igår. Jag hörde rösten ropa ut en hållplats som ligger hemma och inte i Uppsala. Det var underligt. Jag började undra om det inte var så att jag i en annan dimension satt på den bussen hemma istället. Att det jag hörde kom från en annan dimension som just den stunden hittade en väg till den här dimensionen.
Okej, dimensionsprat är kanske inte vad ni behöver just nu men de där tankarna fastnade. Kanske kommer tankarna växa till oändliga frågor. Kanske kommer de att dra ner mig så djupt att jag aldrig hittar upp igen. Förhoppningsvis glömmer jag bara allt.

Politiska blommor

På väg hem från Eurostop.

Jag: Varför står det S-blommor på den där lastbilen?
Mamma: Jag vet inte, det kanske är snittblommor.
Jag: Ja, eller så är det SOCIALDEMOKRATISKA BLOMMOR!
Jag, stolt över mitt skämt: Hahaha!
Mamma: Ja, precis...

Saknader

Jag är som en stor klump av saknad just nu. Vad som helst kan få mig att minnas något kul som hänt med någon person och då växer klumpen.
Just nu dominerar mina gamla lärare. Min mattelärare, min klassföreståndare och kanske mest av allt, min spansklärare. Han var alltid så snäll och han skämtade ofta och om rätt saker plus att han bjöd på mat och godis. Men främst för att han var en så bra lärare.
Det känns som att den där klumpen växer varje dag. Det kommer flera nya saknader och de gamla blir större. Saknader av personer, av platser, av stunder. Saknader jag aldrig ägt, som jag inte har rätt till. och saknader av saknader.
Nu börjar ordet 'saknader' se jättefult ut så det är nog dags att sluta använda det. Bara en sista gång.

Saknader:

Kusin, porrtomte, spansklärare, mattelärare, klassföreståndare, förra klassen, ninisar, Gotland, mor-och farföräldrar, Siriusgatan och pappa.

Nödvändig uppdatering

Tillbaka på Gotland.
Nyser och tar igen på mormors dator.
Min tröja säger Oh My God om något okänt.
Det blåser ute. Trädkronorna svajar.
Jag har ingen förklaring till uppdateringen.
Den kändes nödvändig.

Jag kom förresten på något nytt idag.

I varje skämtsamt förslag finns ett uns av faktisk önskan.

Alla har rätt, jag tänker för mycket.

Lyckligaste

Ni kan inte ana min glädje just nu. Ni kan inte förstå min lycka.
Efter flera timmars väntan kom han ut på scenen och mina mungipor drogs upp där de skulle stanna resten av kvällen. Jag klappade händer och sjöng med och jag kände hur jag nästan sprack varje gång hans röst gjorde det (jag kan inte förklara, det måste höras).
När det verkade slut kom han in igen, två gånger till och med, för att han var "så sjukt jävla spelsugen". Det gjorde inte mig någonting, om något gjorde det mig ännu gladare.
Backstage efteråt och det blev autografer, bilder och TVÅ kramar. Vad han är snäll.
Mitt flin sitter fortfarande kvar och varje gång jag tänker tillbaka så blir det ännu bredare. Just nu är jag en av världens lyckligaste människor tack vare mamma.

Och Martin Stenmarck förstås.

Näsor och snablar

Pappa och Caroline ligger och läser och jag lägger patiens.

Caroline: Det här låter inte bra.
Jag: Vad då?
Caroline: Poltergeisten Peeves (från Harry Potter-böckerna) tar barn i näsan och säger; "Nu fick jag allt fast dig i snabeln!"
Pappa och jag: Hahaha!
Pappa: Det är ungefär en halvmeters skillnad.
Jag tittar oförstående på honom: En halvmeter?
Pappa: Men en meter då.
Jag ser undrande ut ett ögonblick men ljusnar: Jaha, ni tänker så...
Pappa och Caroline: HAHAHA!

Pappa och Caroline tänkte på avståndet mellan de två. Jag tänkte på skillnaden i längd...

Tänk er bilden jag fick.


Snart skola

Och så börjar juli gå mot sitt slut.
Det är nu tiden går fortast. Det är nu tiden flyger förbi. När skolan närmar sig.
Det är bara två veckor kvar. Hur har det gått till? Jag förstår inte.
Nyss var skolan slut. Nu är det dags igen.
Ska ägna de sista veckorna åt att sucka och jag börjar nu.

Suck.

Y som i yrta

Caroline och jag ligger i en våningssäng. Hon läser och jag skriver om dagen i min mobil.

Jag: Hur stavar man breakfast?
Caroline: B... R... E... A... K... F... A... S... I... (jag fnissar) X...
Jag: Haha!
Caroline: Ja, I + X = T.
Jag säger först va? men så klickar det till: Jaha, jag trodde du sa i! I som i Ingvar.
Caroline: Nej, y som i yrta.
Två sekunder av tystnad sedan...
Båda: HAHAHA!

Vad i hela världen är yrta för något? Om ni vet så får ni gärna berätta.

Osynliga bokstäver

Jag känner mig så lurad.
Ni vet den där affären Esprit? Hur länge som helst har jag sett ett osynligt i mellan p och r och då läst Espirit.
Visst har jag hört andra säga Esprit men då jag har jag trott att de bara uttalade det så.
Det är den där dumma loggans fel. Mellanrum mellan strecken, vilket snille kom på den idéen? Tusan!

Till min tröst så är det inte bara jag som har gått i fällan. Min lillasyster såg också det osynliga i:et. Det kanske ligger i blodet.

Hej och hejdå Gotland

Hej Gotland. Nu är jag här igen. Och vad jag har längtat.

Jag kom hit för fem dagar sedan. Och snart är det dags att åka.

Varför jag inte skrev det här inlägget tidigare beror helt enkelt på brist på tid och ork. Så jag skrev det nu. När det bara är några timmar innan båten går. Och jag ska åka själv. För första gången. Hjälp.

Om ett par månader ska jag till Gotland igen. Längtar redan.

Så hejdå Gotland.

Avskedsfika

Min mattelärare är go, han.

Han hade lovat oss fika på den sista mattelektionen och vi trodde att vi antagligen skulle få en bulle eller två men när vi gick in i klassrummet så var tre bord ihopsatta och det stod pappersmuggar och tallrikar på dem. Och varje bord var täckt av olika kakor och muffins. Gissa om jag blev överraskad. På ett bra sätt så klart.
Innan lektionen började så hade ett tackkort (som några gjort själva) gått runt bland oss och efter att vi satt oss ner så gav vi det till honom. Han blev jätteglad. Nästan tårögd.
"Andra brukar samla ihop pengar till blommor. Det här är mycket bättre."
Vi fick beröm och mer beröm och ännu mer beröm. Enligt honom så hade han aldrig haft en så bra klass. Vi hade varit så duktiga och utvecklats. Vi var bäst. Men vet du vad, Kent?

Det är du som är bäst.


Den första juni och nästsista dagen

Den första dagen i månaden juni år tvåtusentio.
Eller 1/6-10 om man så vill.
Fast man kan också skriva 010610 om man hellre vill det.
Det spelar inte så stor roll hur man skriver det för alla indikerar samma sak.
Att juni har börjat.

Det är bara imorgon kvar av vårterminen. Jag vet inte riktigt hur jag känner. Om jag är jublande glad eller väldigt sorgsen. För imorgon är det sista dagen med klassen, med MP1B. Det blir inget mer MP1B efter imorgon. Då får vi våra nya klassnamn.
Jag kommer sakna dem.

Alla oseriösa gillar bananer

Den meningen hörde jag på bussen idag. Och det var en så underlig sak att säga att jag var tvungen att lyssna vidare.

Killen bakom mig: Jo, de i min släkt som är oseriösa säger alltid att de gillar bananer. Och komiker och sånt brukar liksom säga "Jag gillar bananer!". Jag fattar inte varför.

Nej, inte jag heller, killen som satt bakom mig på bussen.

Jag undrar hur de kom in på det ämnet. Att oseriösa personer gillar bananer. Men de seriösa då? Det kan ju knappast vara annorlunda för dem. De måste väl också få gilla bananer trots att de inte är oseriösa. Eller är det så vi är uppdelade i världen; de som gillar bananer och de som ogillar bananer.

Äh, jag ska inte börja fundera för mycket på det. Det var bara en konstig kommentar jag hörde på bussen.

Kampen mot tablån

Jag är riktigt nere. Varför?
För att Vampire Diaries inte kommer att sändas på TVÅ veckor(!). På grund av VM.

Jag absolut HATAR hockey just nu! Hur kan de göra så mot mig? Låta mig vänta i TVÅ veckor på den serien som får mig att dra efter andan tusen gånger varje avsnitt. Fy!

TV6 borde sätta den på en annan tid, för oss som följer som inte har något annat för oss på torsdagskvällarna, men nä! Inte då. De är för lata för det. Istället får vi vänta på att dumma VM ska ta slut! Gaah!

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag tror jag går och gräver ner mig.

Den kliigaste tiden

Jag är en av dem. Pollenallergikerna.
Den har attackerat mig med full kraft nu.
Ögonen kliar, näsan kliar, halsen kliar. Allting kliar.
Jag nyser minst fyra gånger om dagen och snyter mig lika mycket.
Mina ögon är lika röda som mina händer och mitt huvud är tungt.
Inga tabletter hjälper. För att klara min allergi krävs det tunga artilleriet.
Trots det äter jag piller i alla fall. Känns dumt att inte försöka kämpa när man har chansen.
Tur att det bara händer på våren.

Vänta. Pollenallergikerna. Det låter som ett parti. Kanske värt att satsa på. Eller inte.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0