Sofie

Det är meningen att jag ska göra mina läxor just nu men jag blir hela tiden distraherad.
Det låter som att mobilen vibrerar, någon knackar på dörren, någon spelar hög musik och självklart så bara måste jag gå och undersöka saken. Men inte fick jag sms och inte heller var det någon som dunkade musik. Det är bara fantasin som spelar mig ett spratt. Alla dessa ljud är hjärnan som vill locka bort mig från datorn och jag låter den göra det för jag vill verkligen inte göra mina läxor.

Det värsta är att om jag faktiskt la manken till och jobbade istället för att fly jämt och ständigt så skulle det vara färdigt på en kvart. Men som vanligt ska jag komplicera allt. Dumma läxor.

Caroline och jag satt och pratade om en kille.

Caroline: Varför gillar jag honom?
Sofie: Det kanske är hans grej...

Jag skulle fortsätta på det men så såg jag Carolines min och kom på vad jag hade sagt. Hahaha!
Jag menade ju att det var hans grej, att han var så mot tjejer, inget annat. Så fel det kan bli.

På Burger King.

Jag ser att pappa bara tagit ett sugrör: Har du bara tagit sugrör till dig?
Pappa: Nej...

Hahaha!

Jo, jag vet. Man måste ha varit med. Men jag var tvungen att lägga in den här i alla fall. Och jag kallar den 'Sugrörsincidenten'.

Felicia: Skulle jag passa i mustasch?
Jesper, som läser i läroboken: Mina gamla skor.

Svenskalektionen idag var flummig, jätteflummig. Vi kom hela tiden ifrån ämnet; vår redovisning av Upplysningen. Istället satt vi och skrattade och flamsade och slutet av lektionen ägnades åt att fråga alla GK:are, "Ska du dit?".

Ska du dit? Ska DU dit? Jag ska dit, ska du dit? Jag ska inte dit, ska du dit? Jag ska inte heller dit. Men ska du dit? Vilka ska dit? Han ska dit. Hon ska inte dit. Ska du dit?

...och så fortsatte det.

Jag upptäckte nyss att om jag först vinklar huvudet uppåt och sedan neråt på ett speciellt sätt så reser sig mitt vänstra ögonbryn upp. Det har jag aldrig sett förut.

Nu ska jag bara träna på att lyfta det av mig själv så att jag kan skryta om hur cool jag är.

Jag tänker mycket och några av de tankarna blir till funderingar som vissa i sin tur blir till teorier.

Och det är det jag gör om dagarna om ingenting stör, skapar teorier. Teorier om hur saker är, om hur saker borde vara, om hur saker kan bli. Teorier om livet, om mig själv, om andra. Möjligheterna till teorier är oändliga!

När sedan en teori är skapad blir den som står närmast te(rr)oriserad med den. En av mina favoritsysslor.

Så det är jag, teoriskaparen.

Klädd i hatt och kavaj,
nu är det dags för partaj!

Pommac i glaset och fyrverkerierna stormar i yrvädret.
En halvtimme innan ska vi ut och invänta och skåla.

Men jag har ingen bra känsla för 2011. Det ligger inte så bra i munnen.

Vi kan inte annat än vänta och se. Kanske har magkänslan fel.

Nu är det i alla fall NYÅRSAFTON!

Sista dagen i skolan.
Försenat tåg på vägen dit.
Jobbade järnet på bildlektionen.
Väntan av en någon utanför och sällskap till matsalen.
Fisk till lunch.
Träff med klassen.
Skumtomtar och Smil.
Väntan av en annan utanför och nedgång för trappor.
Falsksång, tusentals applåder och sjungande rektorer.
Jullov.
Smockfulla bussar men sittplats.
På-Paris-gator stämning i Uppsala.
Filmprat och Piggelin.
Överraskning till en någon av en annan.
Hem.

Alexandra och jag såg en konstig sak när vi väntade på Jonas.

Vi stod vid Burger King när några barn gick in där som vi gissade var 98:or. En av dem hade en rosa jacka. Vi brydde oss inte mer om det utan fortsatte titta efter Jonas som aldrig kom. Efter ett tag kom det fler barn och då sa Alexandra; Är inte det där samma barn? Och då när jag tittade efter så såg jag att en av dem hade en rosa jacka och blev helt till mig. Det var samma barn! Och de hade inte kommit ut och det fanns ingen väg runt. Sedan stod jag och sa åh och shit tills Jonas kom.

Det var snurr på verkligheten.

Hurra! Jag klarade det! Jag får ooooost!

Egentligen är det bara min lillasyster som förstår det där men det passade så bra så jag skrev det i alla fall.

Det betyder att efter fyra veckors jobb som fotografassisstent så är APU:n äntligen slut. Det har varit en blandning av skoj och tortyr men jag gick inte hem någon dag utan att ha lett eller skrattat någon gång. Visserligen är jag ju så lättroad men ändå.

Nu ska jag lämna det och Gotland bakom mig.

Under redigering av bröllopsbilder på praktiken.

Göran: Fan vad röd han är i arslet... öh, ansiktet!
Jesper: Om man är röd i arslet kan man använda talk. Finns på Systemet... Apoteket.

Jag fick kämpa med att kväva gapskrattet. Felsägningar är humor.

Nu är det andra advent och andra ljuset är tänt. Eller ja, inte just nu men det var det i morse.
Jag har varit en duktig chokladkalenderanvändare och ätit en chokladbit om dagen. Fem stycken med allt från julgranar till fyrklövrar.
Fem stycken är även antalet dagar som återstår av min praktik. Det kanske låter som en bagatell men jag är så trött på att fotografera och dokumentera och lyssna och le. Jag vill bara få en stund då jag kan gräva ner mig i mig själv med endast mina tankar som sällskap. Men nej.
Tolv dagar kvar till jullovet och nitton dagar kvar till julafton. De dagarna kommer att spenderas väntande och längtande från mitt håll. Som på nålar.
Det är sex kapitel kvar av min bok. Och efter att ha flinat åt alla romantiska inslag och gapat och hållit andan åt de hemska så verkar det bli ett väldigt dåligt slut. Helt fel slut för den här boken. Hmph!
Numren på kapitlen skrivs med romerska siffror. XXXII ligger jag på nu, XXXVIII är det totalt. Vet ni då?

Livet består av så många siffror ibland.

Caroline och mamma kommer hem från hockeyträning.

Caroline: Det är blött här.
Jag, skrikandes från vardagsrummet: Sa du "jag lökar"?!
Caroline: Ja, det gör jag också men nej.
Flera sekunder går medan jag skrattar och så säger mamma mitt i: Jag trodde Sofie sa "jag har lökar".

Och jag dog.

HAHAHA!

Då var första praktikveckan avklarad. Och den har varit lång.

Gotländska handledare, den ena skämtsam och social och den andra pratglad och lite åt det bittra hållet.
Porträttfotografering, avprickning, tackkortfixning, beskärning, bebisfoto, tavelmontering, dammsugning och bildredigering.
Tung utrustning och jobbig uppställning och hopsättning. Blixtar, stativ, kameror...
Bussar som inte säger till vilken hållplats som står på tur och chansningar när man ska trycka på bussknappen. Och varje dag är den tjugo minuter försenad när man ska hem vilket betyder väntan i kylan IFALL den skulle komma i tid.

Plus att det är noll snö på Gotland. Suck...

Jag är en väldigt behövande varelse. Om någon en gång skämt bort mig med sin närvaro så kommer jag alltid att längta efter den och önska att den kommer igen. Så har det alltid varit.

Jag har få vänner men de jag har är inneboende i mitt hjärta. Det kräver viss hyra men alla betalar på sitt eget vis. Samtidigt får de något av mig tillbaka som gör det värt att stanna.
Jag tar bra hand om mina vänner, jag vill inte se dem packa sina väskor och dra utan ett hejdå. Vissa i de ytligare rummen flyttar ut, medan andra flyttar längre in, till djupet, till VIP-området.
Förlåt lägenhetsliknelserna. Det var det första jag kom på.

Jag förstår inte hur mina vänner står ut. Vissa stunder är jag olidlig och oändligt irriterande. Jag får väl bara tacka och bocka. Ni är små under.

"Ä. G. E. R. Ingen knäcker dig, jag svär, du äger."

Hööööööstloooooov!

Det började visserligen förra fredagen men men. Man kan inte vara i tid varje gång.

Tv:n är på mute och visar Ellen Degeneres Show men jag tittar inte. Varför den då är på vet jag inte. Tittade på något program för flera timmar sedan och har inte orkat stänga av. Istället sitter jag och tittar på Youtube-klipp och skrattar för mig själv.
Nu står det helt plötsligt ute istället för mute. Vad betyder det? Att tv:n är omodern? Eller har den gått på en promenad? Jag hoppas att den inte gick ut för det regnar och jag har hört att tv-apparater inte ska bli blöta. Har jag tur så tog den med sig ett paraply.
Om bara tre dagar så fyller jag år. Och om det skulle vara så att jag har räknat fel på dagarna så skriver jag datumet; 7 november. Det är det enda bra med november som annars är så grått och trist.

Nu står det mute igen. Tv:n gick nog bara på toaletten.

13:37!

Fick reda på idag att Jonas inte hade någon aning om vad 1337 betyder.

HUR I HELSKOTTA KAN MAN INTE VETA DET?!

Nu tänkte jag babbla. Bara babbla tills min mun blir torr och min hals blir öm. Så torrt och ömt att jag måste dricka vatten och kanske göra en liten harkling. Kanske till och med hosta lite. Bara för att få den normal igen. Så att jag kan fortsätta mitt babbel, mitt prat om ingenting. Helt plötsligt kanske det faktiskt börjar betyda någonting och då var det ju jag som sa det. Logiskt, eller hur? Så det är bara för mig att fortsätta den lilla texten om ingenting som kanske kan betyda någonting någonstans i slutet eller i mitten för början är redan förlorad till babblets klor. Och nu även den meningen. Och den. Och så hade jag kunnat fortsätta men nu gjorde jag inte det. Som ni kanske märkte, ni kan ju läsa. Fast den här texten var ju så konstig i början så ni kanske slutade läsa för länge sen och inte ens har kommit hit, precis exakt hit, där jag skrev hit för första gången så jag kanske ska sluta babbla.

Se, jag sa ju att det skulle komma något vettigt till slut.

Bubbelplast är världens bästa leksak.
Det är något tillfredsställande med exploderande bubblor.

Plopp plopp plopp!

Jag förstår inte hur man kan ogilla svenska språket. Det som är så vackert.
Säger någon att de tycker att det är fult när man sjunger på svenska så får jag flipp. Man ska ha en jäkligt bra förklaring om jag ska acceptera det, inget "det bara är så" eller "det låter konstigt".
Det är så fel. Med ord som 'vacker' och 'blomsteräng', hur kan man? I engelskan måste man också använda the för att ordet ska bli bestämt men vi behöver bara lägga till ett 'et eller ett 'en så är det klart. Och visst är det finare att skriva 'rosen' istället för 'the rose'?
Både låtar och dikter låter bättre på svenska än engelska om det är välskrivet. Inget 'du är världens bästa tjej och jag diggar dig' utan rader som;

"Jag har levt, dött och vaknat sen du åkte härifrån." - Martin Stenmarck
"Jag skrev mitt namn i vattnet så du vet var jag finns." - Kent
"För döden har du alltid kvar som en sista lekkamrat." - Dan Viktor

Sånt orsakar rysningar och jag får alltid ett leende på läpparna. Sedan hjälper det att det finns så många bra svenska röster som kan framföra de vackra texterna.

Nej, jag förstår inte alls. Förklaringar?