Sofie

Hon hade alltid föreställt sig kärleken som någonting vackert. En känsla av lycka som skulle få henne att sväva på vita moln. Istället krossades hennes förväntningar. Hennes vita moln blev till mörka regnmoln som förmörkade hennes tillvaro så mycket att hon trodde att hon aldrig skulle bli lycklig igen.
Orden han hade sagt skav i bröstet och skar som en kniv i hennes hjärta. Killen i stolen mitt emot, som hon trodde hon kände, blev plötsligt en främling. Hon såg på honom medan ilskan bubblade upp inom henne. Varför gjorde han så här?
Knytnävarna knöts där dem låg i hennes knä. Han betraktade henne oroligt som om hon var en bomb som var på väg att sprängas, vilket hon också kände sig som.
Hon ville skrika, hoppa upp från sin plats vid bordet och kasta sig mot honom. Slå varenda liten del av honom. Få honom att skrika och be om nåd. Orsaka honom smärta. Smärta som den hon kände just nu. Men hon hejdade sig.
Trots ilskan som kokade i hela hennes kropp satt hon kvar. Hon nöjde sig med att stirra på honom med avsmalnade ögon och fräsa till svar på varje fråga. Det var allt han var värd nu.