Sofie

Det är svårt men inte omöjligt. Hon försökte intala sig själv det men det blev inte lättare. Allt satt precis som det suttit innan hon hade tänkt den där tanken. Hon funderade på att ge upp, bosätta sig där inne. Kanske skulle låset någon dag plötsligt gå upp och hon skulle befrias från sitt vita fängelse. Stor chans.
Hon ångrade att hon hade tagit den där extra stora läsken. Hon ångrade att hon hade fortsatt trycka på låset trots att det hade tagit emot så mycket. Hon ångrade att hon hade åkt dit över huvudtaget. Allt hade blivit så mycket bättre om hon hade låtit bli att åka. Då hade alla fortfarande gillat henne. Då hade han fortfarande gillat henne...
Hon slog huvudet i dörren. Inte tänka på honom. Du vet vad som händer då. Ett svagt minne spelades upp i hennes huvud. Hon rös och nickade för sig själv. Aldrig mer.
Toalettsitsen var väldigt kall. Trots det satt hon på den med benen tryckta mot bröstet. Det var den enda sittplatsen i det trånga utrymmet. Om hon hade haft tur hade hon blivit nlåst i ett större badrum men nej, när hon råkar låsa in sig så gör hon det på den minsta toaletten i världen. Hon började fundera på hur hon skulle kunna sova. Hennes ansikte förvreds till en äcklad grimas. Bara tanken fick henne att må illa.
Hon provade låset igen. Kanske var det bara hennes fantasi men det kändes som att låset vreds lite längre än förra gången. En gnista hopp tändes inom henne. Nästa gång hon försökte kanske det skulle gå att öppna ännu mer. Hon kanske skulle få komma ut. Hon tryckte lite till. Helt fast. Med en suck satte hon sig på toaletten igen.
Hon visste att om hon var där inne mycket längre så skulle hennes mur rasa. Tankarna på honom skulle susa runt i huvudet på henne och attackera allt. Det skulle hon inte klara av. Hela hon skulle rasa.
Plötsligt fick hon panik. Hon skulle aldrig få komma ut härifrån. Hon skulle aldrig få göra allt hon velat göra. Hon skulle aldrig få se sin familj eller sina vänner igen. Hon kom upp på fötter och började banka på dörren. Samtidigt skrek hon på hjälp så högt hon kunde. Ett sista försök till frihet.
Handtaget åkte upp och ner och låset rörde på sig. Hennes hjärta dunkade hårt i bröstet. Skrammel hördes utanför och sen ett klick och dörren öppnades. Äntligen. Tankarna hon delat med badrummet släppte henne och hon for ut, rakt in i famnen på honom...

Ett skott avfyrades och kulan flög iväg. Skräckslaget såg hon hur den närmade sig. Hennes hjärna försökte desperat komma på ett sätt att skydda sig men det var tomt. Hon kunde inte tänka.

Kulan var nästan framme nu. Bara någon decimeter återstod. Hon var som förlamad. Stirrandes på kulan, som sakta kom närmare, stålsatte hon sig för smärtan hon visste snart skulle komma.

En underlig känsla spreds i magen när kulan träffade. Ett knytnävsslag som fortsatte genom huden, in i magsäcken. Hon vek sig dubbel med händerna tryckta mot magen. Blodet pulserade under hennes händer. Hon klarade inte av stå längre. Benen gav vika och plötsligt låg hon på marken.

Hon vände på huvudet och stirrade på hennes mördare. Mördaren stirrade tillbaka. Pistolen föll till marken med en låg duns. Det var helt tyst. Hon öppnade munnen för att säga något men kunde inte.
Och så blev det svart.

Ingen kropp och inget hjärta men mer levande än någonsin. Så det var så det var.

Hon sökte genom matsalen. Hennes blick vandrade från ansikte till ansikte. Men hon hittade inte det hon letade efter. Hon tog ett djupt andetag men hejdade sig då lungorna sa emot. Klumpen som bott i hennes bröst i månader gjorde så att hon hade svårt att andas men hon klagade inte. Det var hennes fel att det hade flyttat dit över huvudtaget.
En rörelse vid ingången fick henne att vrida på huvudet. Plötsligt bestod hon bara av den där klumpen. Hon fick ingen luft. Matsalen började snurra. Där var han. Personen som hon minst av allt ville träffa. Hon kunde inte vara kvar här. Det gick inte.
Hon började resa sig upp på skakiga ben men frös. Han visste ju inte. Hon var trygg för han fortfarande var ovetandes om att det var hon. Att det var hennes fel alltihop. Att hans olycka berodde på henne, på hennes misstag. Hennes ögon började svämmas över av tårar. Minnena som hon försökt glömma spelades upp i hennes huvud för vad som kändes som den trehundratrettioelfte gången. Farten. Skriken. Kraschen. Blodet. Blodet som rann över asfalten.
Hon tittade på honom, såg på hans ansikte. Hon såg på hans ögon, på hans hår, på rynkorna i hans panna. Hon undrade om det var hennes fel att de var där. Hon såg när han satte sig vid ett bord, såg hur han höll sig för sig själv och inte pratade med någon. Hon såg också när han upptäckte hennes blick och tittade upp.
Det var inte alls det hon trott. Hans ögon visade plötsligt ilska och avsky och hon ryggade tillbaka. Nej. Hon vägrade tro det. Det fick inte vara sant. Klumpen kom tillbaka med full kraft. Hon försökte andas men det tog stopp i bröstet. Nej, nej, nej. Hon kände att han fortfarande tittade på henne, att han såg hur hon kämpade med att ta ett ordentligt andetag. Hon försökte resa sig upp men hennes ben ville inte bära henne. Hon kände hur hon föll. Hon kände hur en ring plötsligt bildades omkring henne, hörde de ropa hennes namn. Men hon orkade inte svara, hon orkade ingenting. Hon gled in i det svarta med bilden av hans ögon som talade om det hon fruktat. Han visste.

Det gick inte ihop. Hur många gånger han än försökte fungerade det inte. Alla tecken och signaler han följt, allt var bara fel. Helt omöjligt. Han prövade igen. Det blev nästan värre än förra gången.
Förvånade blickar fastnade på honom då han frustrerat drog ett stort "x" över pappret och kastade det åt sidan. Han hade tappat räkningen på hur många gånger han gjort så under de senaste två timmarna. Antagligen flera tusen.
Hans kompis skulle ha dött om hon hade fått se högen av praktiskt taget oanvändna pappersark. Lika många gånger som papper hade han fått höra ett tal om hur viktig miljön är, att man måste bevara den och att man ska använda båda sidor av ett papper. Han brydde sig inte. Han hade andra saker att oroa sig för, egna problem. Han hade påpekat det här en gång och fått till svar att miljön också är hans problem, att den är allas problem. Han brydde sig ännu mindre efter det.
Ännu ett papper slängdes åt sidan. Han började bli arg nu. Om han inte kom på något snart skulle han strunta i det här och gå hem, men det var inte direkt ett alternativ. Han var tvungen att göra det här hur mycket han än hatade det. Hjärnan höll på att explodera i hans huvud. Det gick fortfarande inte ihop. Ögonen började svida och hans mun öppnades för att släppa ut en gäsp. De negativa tankarna som legat och lurat någonstans i närheten attackerade nu hans hjärna. Han skulle aldrig klara det här. Aldrig någonsin. Då föll alla bitarna på plats.

Hon kunde inte vara säker på att det var sant. Hon litade inte riktigt på källan. Den hade ljugit förr. Ändå så stod hon på perrongen med ryggen lutad mot en godismaskin och stirrade åt det håll tåget skulle komma.

Omkring henne fanns det stressade människor med viktiga tider, människor som satt på bänkar och läste Metro och människor som hon, som tittade ut i fjärran.
Det var skönt på något sätt att veta att hennes liv inte var blandat med någon annans där. Det var bara hon som kände henne, bara hon som visste vem hon var. Det var bara hon som kände till hennes problem.
Ingen av människorna på perrongen brydde sig om henne, inga blickar vändes mot henne, medan de rusade runt, ut och in i tågen. Hon var normal, hade normala kläder och normalt hår, så varför skulle de titta?
När hon var yngre hade hon ofta fantiserat om vad människorna runt omkring henne levde för liv. Om de jobbade, vad de jobbade med, om de var gifta. Nu räckte hennes liv mer än nog. Hon orkade inte bry sig om andras och hon hade inte tid för det heller. All energi använde hon numera för att förbättra sitt eget liv. Och det behövdes.

Det började duggregna och människorna på perrongen drog upp luvor och fällde ut paraplyer. Hon undrade om det var värt det eller om tåget skulle komma snart. Och då kom det.
Hennes händer låg tryggt i hennes jackfickor och hon huttrade. Hon stod nu ett par meter från dörrarna och väntade. Dörrarna öppnades och hon frös till där hon stod. Det var sant. Utan att tänka sprang hon fram och omfamnade personen som överraskat kramade henne tillbaka. Nu var problemen lösta.

Det hade varit ett svårt val att göra. Att bestämma sig för att avsluta. Att förstöra allt. Han hade tänkt på det ett tag och kommit fram till att det var bäst så här. Det hade egentligen redan varit över ett tag för hans del trots att han inte ville tro det. Det var slut.
Telefonsamtalet hade inte varit särskilt långt. De vanliga hälsningsfraserna hade avverkats snabbt innan han hade kommit med sitt förslag om en fika. Hon hade låtit tveksam och han kände på sig att hon misstänkte vad han tänkte göra. Men när dem sedan möttes på caféet en kvart senare var hon lika glad som vanligt. Han kände sig hemsk. Han ville inte vara den som sårade henne, vara anledningen till hennes olycka. Han ville inte vara den som krossade, som sa orden hon kanske sent skulle glömma. Men han var tvungen.
Hon log. Han försökte le tillbaka men det tog emot. Det kändes fel att le, som om han gav henne falska förhoppningar. Istället suckade han och började.
Det var svårt, väldigt svårt. Han försökte förklara så bra han kunde, försökte få henne att förstå. Men det gick inte. Det blev bara fel. Han såg alla känslor som passerade hennes ansikte. Oförståelse, tvivlande, sorg och till sist ilska.
Och så var det slut.

Hon tittade in i hans ögon. De förut så snälla och ödmjuka ögonen var fyllda av ondska. Han stod lutad över henne och andades tungt. I hans högra hand höll han en kökskniv i fast grepp. Hon vågade inte röra sig. Hon visste hur envis han kunde vara. Även om hon kom undan så skulle han leta efter henne tills han fann henne. Jaga henne tills hon stannade. Skada henne tills hon slutade andas.
Kniven var höjd och beredd att när som helst sticka hål i hennes hud. Hon blundade och höll andan. Om några sekunder kunde hennes liv vara slut. På ett sätt skulle det vara en lättnad. Hon skulle lämna allt det jobbiga som plågat henne i flera år. Alla minnen och hemligheter som legat och skavt i hennes huvud, som hon inte vågat berätta. Ju mer hon tänkte på det desto mer ville hon att han skulle ta steget och hugga kniven i hennes bröst. Så att allt skulle få ett slut.
Greppet om hennes arm lossnade lite. Hans ögon mjuknade och han sänkte kniven. Hon suckade. Då var det väl bara att återgå till livet igen med ännu ett minne som skulle ligga och hoppas på att någon gång få lämna sin vrå och komma ut. Men det skulle antagligen aldrig hända.

Jag fick bara lite inspiration. Och när man får det så måste det ju ut, right? Då var det väl lika bra att det kom ut här. Tycker ni att det är asdåligt så skriv det så ska jag aldrig mer skriva sånt där. Annars får ni gärna skriva snälla kommentarer.