Sofie

Det hade varit ett svårt val att göra. Att bestämma sig för att avsluta. Att förstöra allt. Han hade tänkt på det ett tag och kommit fram till att det var bäst så här. Det hade egentligen redan varit över ett tag för hans del trots att han inte ville tro det. Det var slut.
Telefonsamtalet hade inte varit särskilt långt. De vanliga hälsningsfraserna hade avverkats snabbt innan han hade kommit med sitt förslag om en fika. Hon hade låtit tveksam och han kände på sig att hon misstänkte vad han tänkte göra. Men när dem sedan möttes på caféet en kvart senare var hon lika glad som vanligt. Han kände sig hemsk. Han ville inte vara den som sårade henne, vara anledningen till hennes olycka. Han ville inte vara den som krossade, som sa orden hon kanske sent skulle glömma. Men han var tvungen.
Hon log. Han försökte le tillbaka men det tog emot. Det kändes fel att le, som om han gav henne falska förhoppningar. Istället suckade han och började.
Det var svårt, väldigt svårt. Han försökte förklara så bra han kunde, försökte få henne att förstå. Men det gick inte. Det blev bara fel. Han såg alla känslor som passerade hennes ansikte. Oförståelse, tvivlande, sorg och till sist ilska.
Och så var det slut.