Bus
Försök till oskyldiga blickar och pokerface men fnisset lyckas ändå komma ut. Frågar tänkbara offer, vill få dem att ta av locket. Men ingen går på det.
Klungan av elever som följer efter. Som får alla att förstå. Det är något konstigt med flaskan.
Alla föreslår personer. Personer som de tror är så dumma att de går på det. Jag föreslår att dem ska öppna den själva. Men vi provar en gång till. Det funkar halvt. Flaskan öppnas och slängs snabbt på marken där den sprattlar runt några sekunder.
Lite besvikelse men det var kul så länge det varade. Tja, bus är alltid kul.
F och hennes knasiga idéer.
Bort
Få det att försvinna.
Släng. Kasta. Göm.
Låt mig bara inte se.
Bort. Bort. Bort.
Och stanna där.
Kom inte tillbaka.
Citat
Tänkte bara lägga in mina samlade citat, som för övrigt är inskrivna i mobilen. Orkar inte gå runt och bära på dem så här har ni. Citaten jag fastnade för. Kanske lägger till fler om jag hittar.
His face was set, his arms were folded, he seemed decided.
- Ur Harry Potter and The Goblet of Fire.
Somewhere between unsure and a hundred.
- Ur låten "Hundred" av The Fray.
Woody? Not yet but it's getting there.
- Ur någon film jag inte kommer ihåg namnet på.
I think I'd miss you even if I hadn't met you.
- Ur samma film som övre.
The greatest thing you'll ever learn is just to love to be loved in return.
- Ur Moulin Rouge.
Vad är vad och vad snackar vi om?
- Min klasskamrats smarta fråga.
Fel och misstag
Tankarna fokuserar på denna enda sak. Att andas betyder inget längre. Det är bara dem orden som gång på gång spelas upp i mitt huvud som betyder något. Allt annat är bortkastad tid.
Inte svika inte svika inte svika.
Får inte göra misstag, får inte göra fel. Det finns inte. Misstag och felsteg är för förlorare. Det är inte jag.
För jag vill inte se besvikna blickar mot mitt håll. Jag vill inte vara den som orsakar dem.
Inte svika inte svika inte svika.
Vet att det är fel. Vet att tankarna handlar om fel sak. Att göra misstag är mänskligt, en del av livet.
Sluta sluta sluta.
Hans sida
Det hade varit ett svårt val att göra. Att bestämma sig för att avsluta. Att förstöra allt. Han hade tänkt på det ett tag och kommit fram till att det var bäst så här. Det hade egentligen redan varit över ett tag för hans del trots att han inte ville tro det. Det var slut.
Telefonsamtalet hade inte varit särskilt långt. De vanliga hälsningsfraserna hade avverkats snabbt innan han hade kommit med sitt förslag om en fika. Hon hade låtit tveksam och han kände på sig att hon misstänkte vad han tänkte göra. Men när dem sedan möttes på caféet en kvart senare var hon lika glad som vanligt. Han kände sig hemsk. Han ville inte vara den som sårade henne, vara anledningen till hennes olycka. Han ville inte vara den som krossade, som sa orden hon kanske sent skulle glömma. Men han var tvungen.
Hon log. Han försökte le tillbaka men det tog emot. Det kändes fel att le, som om han gav henne falska förhoppningar. Istället suckade han och började.
Det var svårt, väldigt svårt. Han försökte förklara så bra han kunde, försökte få henne att förstå. Men det gick inte. Det blev bara fel. Han såg alla känslor som passerade hennes ansikte. Oförståelse, tvivlande, sorg och till sist ilska.
Och så var det slut.
Ilska
Orden han hade sagt skav i bröstet och skar som en kniv i hennes hjärta. Killen i stolen mitt emot, som hon trodde hon kände, blev plötsligt en främling. Hon såg på honom medan ilskan bubblade upp inom henne. Varför gjorde han så här?
Knytnävarna knöts där dem låg i hennes knä. Han betraktade henne oroligt som om hon var en bomb som var på väg att sprängas, vilket hon också kände sig som.
Hon ville skrika, hoppa upp från sin plats vid bordet och kasta sig mot honom. Slå varenda liten del av honom. Få honom att skrika och be om nåd. Orsaka honom smärta. Smärta som den hon kände just nu. Men hon hejdade sig.
Trots ilskan som kokade i hela hennes kropp satt hon kvar. Hon nöjde sig med att stirra på honom med avsmalnade ögon och fräsa till svar på varje fråga. Det var allt han var värd nu.
Två sidor
Two different sides.
One is hot, one is cold.
One is good, one is bad.
One is caring, one is daring.
One is older, one is younger.
One is the same, one is something else.
One is love, one is friendship.
But which one?
Trött
Men det finns inget. Ingenting. Jag kommer inte på något.
Det har visserligen hänt saker. I skolan och hemma. Men nej. Det finns inget. Inget intressant nog.
Jag är trött. Gäspar. Sov lite för några timmar sen men det hjälpte inte så mycket. Blev bara ännu tröttare. På grund av skolan, helt klart.
Det har varit så mycket som skulle vara klart den här veckan. So, svenska och engelska. Orkar inte. Vill ha helg nu.
Det här fick bli ett gnälligt inlägg. Hade inte kraft eller inspiration nog för något annat.
Panik
Jag har panik. Det enda som visas på skärmen är bakgrunden och pilen. Man hör ingenting förutom några toner från ett påsatt spel då och då. Spelet som jag vet är en av orsakerna till min panik.
Väntar och hoppas på att allt ska ladda klart. Att allt ska bli normalt. Men det händer inte. Allt är stilla.
Jag tänker på det enda alternativet jag har. Alternativet som jag inte gillar. Vill och vågar inte riskera att förstöra. Men det är enda sättet. Stänga av datorn.
Och då menar jag naturligtvis att bara trycka på strömbrytaren. Att bara stänga av utan att logga ut och spara. Det felaktiga sättet. Fast jag har inget val. Trevar med foten innan jag hittar knappen. Andas in. Andas ut. Jag ger datorn en chans till och börjar nedräkningen. Tio. Nio. Åtta. Sju. Sex. Fem. Fyra. Tre. Två. Ett. Ännu ett andetag. Sedan trycker jag till.
Och allt blir svart.
Hjärtat dunkar i bröstet medan jag fort trycker på knappen igen. Jag hoppas och hoppas och hoppas. Jag vill ju inte vara tjejen som förstörde datorn. Den som alla blir sura på.
Sedan kommer lättnaden. Allt verkar fungera precis som det ska. Suck. Vad bra. Rädslan försvinner lite. Men inte allt. Det kan ju trots allt hända igen. Det här var inte första gången. Och jag kan säga att det inte kommer att vara den sista.
Utan dig
No emotions inside.
Sinking deeper into insanity.
Deeper into darkness.
Seeking reality.
Trying to find it.
Useless.
Trapped in a nightmare.
Full of painful memories.
Holes that can't be filled.
Forever lost.
Nothing without you.
Läser
Forbidden to remember. Terrified to forget.
Läser böckerna igen. De där bra böckerna min älskade lilla porrtomte fick mig att läsa. Och är på andra nu. Hemsk men samtidigt bra. Första är den absoluta favoriten. Tredje kan slängas i soptunnan. I allafall en stund. En väldigt liten stund.
Fjärde, som är tre böcker, är bara bra i sista boken. Men dem andra är okej.
Fånler väldigt ofta. Det beror nog mer på mig än på böckerna. Blir så när jag läser. Anpassar mina känslor till huvudpersonernas. Inte alltid så kul eftersom jag bär med mig dem känslorna till nästa gång jag läser.
Om jag kunde drömma när jag hör din röst skulle jag höra ljudet av ditt hjärta så länge vi båda andas.
Berätta
Berätta.
Vill veta allt du vet.
Vill veta allt du sett.
Vill veta allt du hört.
Vill veta allt.
Säg allt du vet.
Säg allt du sett.
Säg allt du hört.
Säg allt.
Berätta.
Något gult i luften
Gula kycklingar och gula glommor överallt. Målade äggskal med prickar och streck i olika färger.
Kaniner gjorda av choklad. Både stora och små.
Små barn med röda kinder och fräknar, förkläden och stora kjolar. De går runt och frågar efter godis. Underligt.
Är det något speciellt man firar i april?
Men just det. Det måste det ju vara. Det är ju därför.
Det är ju påsk.
I skolan
Har ingen inspiration men skriver i allafall.
Andra sitter bredvid mig. Sitter framför andra datorer. I samma rum.
Tråkar och gäspar.
Känner och vet att imorgon är jag sjuk. Och det är inte lite bajs det.
Hoppas att jag blir frisk innan påsklovet är slut.
Hoppas hoppas hoppas
Fantasier och förhör
Sen när fantasin är slut känns det konstigt. Det hände ju liksom inte. Jag börjar fundera vad jag egentligen skulle ha gjort. Skrikandet kan vi stryka direkt och det är inte särskilt troligt att jag skulle ha hoppat på dem. Jag hade nog suttit kvar, lett och sagt att det inte var någon fara innan jag hade gått till toaletten.
Ibland känner jag mig för snäll.
En vinkning, som jag först inte förstår är till mig, lockar mig från min plats. Ett förslag framförs som jag tackar ja till. Och en stund senare kastas tusen frågor mot mig. Allt från sminkningsvanor till kärleksliv. Det känns som om jag blir intervjuad. Förhörd av en väldigt nyfiken polis. Som om mitt liv var intressant. Men jag svarar så bra jag kan. Jag är ju trots allt för snäll.
Missförstå missförståelsen
Tror den ena fel så tror snart den andra samma sak.
Att inte förstå vad den andra menar. Att missförstå.
Det blir något annat.
De andra ögonen ser på andra sätt. De andra öronen hör på andra sätt.
Sedan tror man något annat än det som var fel. Ännu en missförståelse.
Man missförstår missförståelsen.
Man tror sig veta vad som är rätt. Man tror sig veta att man har förstått.
Men det är fel. Helt fel.
Sanningen finns någonstans. Och inte förrän man har förstått att andra har missförstått kommer den fram.
Jag fattade inte vad du menade och du fattade inte vad jag menade.
Dumma frågor
Kan det vara fel fast det känns rätt?
Dumma frågor egentligen. Såklart det kan.
Men kan det kännas rätt fast det är fel?
Och kan det kännas fel fast det är rätt?
Det där är ju samma frågor bara omformulerade och därför samma svar.
Kan det kännas rätt fast det känns fel?
Kan det kännas fel fast det känns rätt?
Det kan det nog. Vissa känslor är svåra att styra över.
Men kan det vara rätt fast det är fel?
Och kan det vara fel fast det är rätt?
Rätt kan vara fel men fel kan inte vara rätt. Om inte fel är rätt. Då kan inte rätt vara fel.
Stänga av
I don't want to hear.
I don't want to see.
I don't want to speak.
I don't want to taste.
I don't want to smell.
I don't want to feel.
Especially not feel.
Just because of you.
April
Dubbelt upp med författarbesök i skolan. Det var samma författare båda gångerna men det var ju ändå två gånger. Och det var författaren till Ett Öga Rött. Jonas Khemiri. Och det kändes lite konstigt för att jag inte gillat boken när jag läste den. Det var jobbigt att läsa felaktiga meningsbyggnader och sånt. Efter ett tag började man tänka fel också och det var ännu värre.
Men i allafall, han var jättelång. När jag såg honom första gången så gapade jag nästan av förvåning. Nästan två meter. Man kände sig ganska kort då. Fast jag skulle inte vilja vara två meter.
Hans humor var det inget fel på. Man skrattade flera gånger. Han berättade mycket hur han tänkte och varför han tänkte så. Det var väldigt intressant.
Vi hade fått i uppgift att skriva frågor till honom (något som jag struntade i) och någon hade skrivit; Skulle du äta bajs om du fick en miljon kronor?
Vem skulle äta bajs för en miljon kronor? Inte jag. Det är bara fel. Men skulle du?
