Sofie

Jag är helt slut. Det var en lång dag igår.

Uppe med tuppen. Frukost och kortspel. Packning och så åkte vi.
Väl där var det tv. Vanliga program tills Kalle Anka började.
Julmat. Skinka och potatis och köttbullar och ägg och knäckebröd med pastej. Slurp sa det.
Och julklapparna öppnades. Det jag tror man ser fram emot mest (förutom maten). Jag fick saker som jag önskade mig och flera glada överraskningar.
Lite tråk fram till Karl-Bertil som jag normalt inte brukar titta på. Och sen Polarexpressen som dåligt nog var på svenska. Men det blev bättre när cheesecaken ställdes fram på bordet.
Mätta och glada och riktigt trötta sjönk vi längre ner i soffan och tittade på Sagan om de två tornen. Och när den var slut (halv ett) somnade jag på en gång.

07.20-00.30

Oj oj oj.

Det är svårt men inte omöjligt. Hon försökte intala sig själv det men det blev inte lättare. Allt satt precis som det suttit innan hon hade tänkt den där tanken. Hon funderade på att ge upp, bosätta sig där inne. Kanske skulle låset någon dag plötsligt gå upp och hon skulle befrias från sitt vita fängelse. Stor chans.
Hon ångrade att hon hade tagit den där extra stora läsken. Hon ångrade att hon hade fortsatt trycka på låset trots att det hade tagit emot så mycket. Hon ångrade att hon hade åkt dit över huvudtaget. Allt hade blivit så mycket bättre om hon hade låtit bli att åka. Då hade alla fortfarande gillat henne. Då hade han fortfarande gillat henne...
Hon slog huvudet i dörren. Inte tänka på honom. Du vet vad som händer då. Ett svagt minne spelades upp i hennes huvud. Hon rös och nickade för sig själv. Aldrig mer.
Toalettsitsen var väldigt kall. Trots det satt hon på den med benen tryckta mot bröstet. Det var den enda sittplatsen i det trånga utrymmet. Om hon hade haft tur hade hon blivit nlåst i ett större badrum men nej, när hon råkar låsa in sig så gör hon det på den minsta toaletten i världen. Hon började fundera på hur hon skulle kunna sova. Hennes ansikte förvreds till en äcklad grimas. Bara tanken fick henne att må illa.
Hon provade låset igen. Kanske var det bara hennes fantasi men det kändes som att låset vreds lite längre än förra gången. En gnista hopp tändes inom henne. Nästa gång hon försökte kanske det skulle gå att öppna ännu mer. Hon kanske skulle få komma ut. Hon tryckte lite till. Helt fast. Med en suck satte hon sig på toaletten igen.
Hon visste att om hon var där inne mycket längre så skulle hennes mur rasa. Tankarna på honom skulle susa runt i huvudet på henne och attackera allt. Det skulle hon inte klara av. Hela hon skulle rasa.
Plötsligt fick hon panik. Hon skulle aldrig få komma ut härifrån. Hon skulle aldrig få göra allt hon velat göra. Hon skulle aldrig få se sin familj eller sina vänner igen. Hon kom upp på fötter och började banka på dörren. Samtidigt skrek hon på hjälp så högt hon kunde. Ett sista försök till frihet.
Handtaget åkte upp och ner och låset rörde på sig. Hennes hjärta dunkade hårt i bröstet. Skrammel hördes utanför och sen ett klick och dörren öppnades. Äntligen. Tankarna hon delat med badrummet släppte henne och hon for ut, rakt in i famnen på honom...

Ut ur bussen. Snöflingor.
Hopp av lycka. Ett tyst tjoho.
Uppvänt ansikte. Stort flin.
Vantar som jagar. Vantar som fångar.
Vitt. Virvlar. Nedåt. Överallt.

YES!