Ett litet tag
Jag tänker lämna min plats. Inspirationen är död och den är svår att återuppliva. Sånt tar tid och jag tänker låta det ta den tid det tar. Annars är den kanske borta för alltid.
Jag tänker börja leta. Startar sökandet efter världen nu. Det är dags.
Lat
Det finns i huvudet under skoltid men försvinner när jag kommer hem. Trots att jag tar hem så får böckerna alltid ligga kvar i väskan, orörda. Det är något i huvudet som stoppar, som säger nej.
Lat. Det är vad jag är. Och jag orkar inte ändra på det. Jag har blivit van.
På perrongen
Hon kunde inte vara säker på att det var sant. Hon litade inte riktigt på källan. Den hade ljugit förr. Ändå så stod hon på perrongen med ryggen lutad mot en godismaskin och stirrade åt det håll tåget skulle komma.
Omkring henne fanns det stressade människor med viktiga tider, människor som satt på bänkar och läste Metro och människor som hon, som tittade ut i fjärran.
Det var skönt på något sätt att veta att hennes liv inte var blandat med någon annans där. Det var bara hon som kände henne, bara hon som visste vem hon var. Det var bara hon som kände till hennes problem.
Ingen av människorna på perrongen brydde sig om henne, inga blickar vändes mot henne, medan de rusade runt, ut och in i tågen. Hon var normal, hade normala kläder och normalt hår, så varför skulle de titta?
När hon var yngre hade hon ofta fantiserat om vad människorna runt omkring henne levde för liv. Om de jobbade, vad de jobbade med, om de var gifta. Nu räckte hennes liv mer än nog. Hon orkade inte bry sig om andras och hon hade inte tid för det heller. All energi använde hon numera för att förbättra sitt eget liv. Och det behövdes.
Det började duggregna och människorna på perrongen drog upp luvor och fällde ut paraplyer. Hon undrade om det var värt det eller om tåget skulle komma snart. Och då kom det.
Hennes händer låg tryggt i hennes jackfickor och hon huttrade. Hon stod nu ett par meter från dörrarna och väntade. Dörrarna öppnades och hon frös till där hon stod. Det var sant. Utan att tänka sprang hon fram och omfamnade personen som överraskat kramade henne tillbaka. Nu var problemen lösta.
Död fluga eller damm?
Allt börjar på sängkanten i pappas sovrum.
- Godnatt.
- Godnatt.
Jag börjar gå mot dörren.
- Vänta, kasta det här.
Pappa håller upp något litet och svart. Jag tvekar men går tillbaka.
- Det är en död fluga.
Jag stannar. Pappa skrattar lite.
- Nej, det är damm.
Jag sträcker fram handen. Pappa släpper dammet i min hand precis när han säger;
- Jag bara skojade, det är en fluga.
Jag skjuter fort bort den med handflatan som en reflex. Den landar på sängen. Pappa börjar skratta och jag med.
Ja, vem vill ha en död fluga i handen? Det verkar som om min hand verkligen inte ville det.
Tröghetslagen
Fysik kan vara kul i vissa lägen. Speciellt när det är elakt kul. När jag läste det här flög tankarna omedelbart till en liten tjej på andra sidan jordklotet (känns det som) och jag började fnissa på lektionen.
Enligt tröghetslagen behövs det alltid en kraft för att ändra ett föremåls fart eller rörelseriktning. Man säger att föremålet har tröghet. Ju större massa föremålet har, desto större är trögheten och desto större kraft behövs för att öka föremålets fart.
Mina vänner kommer nog att tröttna på mig inom en snar framtid skulle jag tro. Jag är för elak. Jag undrar när det hände.
Tordagskväll
Snart är det helg igen och ingen som jag vet är lika trött på skolan som jag är. Jag orkar verkligen inte. Det är liksom flera veckor kvar. Om jag skriver det tillräckligt många gånger kanske det kommer fortare. Sommarlov sommarlov sommarlov.
Kom på något nytt litet fint. If you know what love is, you haven't experienced it. Bra va? Det tyckte jag i allafall.
Åh, vad det är kul att vara djup och kreativ.
Förändring
Förändring står i centrum. Trots alla motsägelser händer det. Inget kan någonsin vara samma sak för alltid. Men varför inte? Varför inte för alltid?
Jag vill att det ska vara så. Jag vill inte att allt blir annorlunda. Jag vill att allt ska vara som vanligt, som det alltid har varit. Jag vill inte ha någon förändring.
Det är jobbigt. Det är väldigt jobbigt. Det är så pass jobbigt att det är skitjobbigt. Det är megajobbigt. Det är för jobbigt för att man ska kunna hantera det. Superduperjobbigt. Obeskrivligt jobbigt. Så ja, där kom dem rätta orden.
Det ska alltid vara så här. Förändringar som förändrar och förstör. Jag klagar inte på dem bra förändringarna, varför skulle jag? Jag orkar bara inte med dem dåliga, hemska.
Att känna att det är rätt när någon annan tycker att det är fel, att det borde ändras. Vem har fel? Ska den ena få ändra fast den andra är nöjd?
Förändringar är inte alltid bra. Förändringar är inte alltid den bästa lösningen. Men vilken är lösningen då?
Uppenbart
Laugh at every word.
Wink and blink.
Take every chance.
Try not to show.
Or make it obvious.
An obvious crush.
