Sofie

Fick reda på idag att Jonas inte hade någon aning om vad 1337 betyder.

HUR I HELSKOTTA KAN MAN INTE VETA DET?!

Nu tänkte jag babbla. Bara babbla tills min mun blir torr och min hals blir öm. Så torrt och ömt att jag måste dricka vatten och kanske göra en liten harkling. Kanske till och med hosta lite. Bara för att få den normal igen. Så att jag kan fortsätta mitt babbel, mitt prat om ingenting. Helt plötsligt kanske det faktiskt börjar betyda någonting och då var det ju jag som sa det. Logiskt, eller hur? Så det är bara för mig att fortsätta den lilla texten om ingenting som kanske kan betyda någonting någonstans i slutet eller i mitten för början är redan förlorad till babblets klor. Och nu även den meningen. Och den. Och så hade jag kunnat fortsätta men nu gjorde jag inte det. Som ni kanske märkte, ni kan ju läsa. Fast den här texten var ju så konstig i början så ni kanske slutade läsa för länge sen och inte ens har kommit hit, precis exakt hit, där jag skrev hit för första gången så jag kanske ska sluta babbla.

Se, jag sa ju att det skulle komma något vettigt till slut.

Bubbelplast är världens bästa leksak.
Det är något tillfredsställande med exploderande bubblor.

Plopp plopp plopp!

Jag förstår inte hur man kan ogilla svenska språket. Det som är så vackert.
Säger någon att de tycker att det är fult när man sjunger på svenska så får jag flipp. Man ska ha en jäkligt bra förklaring om jag ska acceptera det, inget "det bara är så" eller "det låter konstigt".
Det är så fel. Med ord som 'vacker' och 'blomsteräng', hur kan man? I engelskan måste man också använda the för att ordet ska bli bestämt men vi behöver bara lägga till ett 'et eller ett 'en så är det klart. Och visst är det finare att skriva 'rosen' istället för 'the rose'?
Både låtar och dikter låter bättre på svenska än engelska om det är välskrivet. Inget 'du är världens bästa tjej och jag diggar dig' utan rader som;

"Jag har levt, dött och vaknat sen du åkte härifrån." - Martin Stenmarck
"Jag skrev mitt namn i vattnet så du vet var jag finns." - Kent
"För döden har du alltid kvar som en sista lekkamrat." - Dan Viktor

Sånt orsakar rysningar och jag får alltid ett leende på läpparna. Sedan hjälper det att det finns så många bra svenska röster som kan framföra de vackra texterna.

Nej, jag förstår inte alls. Förklaringar?