En i mängden
Ibland flödar orden ut från hjärnan till fingrarna som sedan flyger över tangenterna.
Ibland sitter orden fast och vägrar komma ut och fingrarna bara väntar på hjärnans signaler.
Ibland är det mittemellan.
Det är det oftast. Om man inte har hela historien klar i huvudet. Och hur ofta händer det?
Tänk om det kunde flöda hela tiden. Om allt var glasklart. Om alla orden man letade efter skulle komma på en gång. Vad enkelt allt skulle vara.
Vilken tur att det inte är så. Då skulle alla kunna bli författare och jag skulle bli en i mängden.
Och det är inget jag strävar efter.
Ibland sitter orden fast och vägrar komma ut och fingrarna bara väntar på hjärnans signaler.
Ibland är det mittemellan.
Det är det oftast. Om man inte har hela historien klar i huvudet. Och hur ofta händer det?
Tänk om det kunde flöda hela tiden. Om allt var glasklart. Om alla orden man letade efter skulle komma på en gång. Vad enkelt allt skulle vara.
Vilken tur att det inte är så. Då skulle alla kunna bli författare och jag skulle bli en i mängden.
Och det är inget jag strävar efter.
Hann jag?
Jag har inget roligt/vettigt/konstigt/knasigt/tråkigt att skriva om. Eller för att förenkla; jag har ingenting att skriva om.
Mycket har hänt men inget värt att sätta ord på.
Så varför skriver jag?
Ingen aning. Jag slutar innan ni slutar läsa.
Mycket har hänt men inget värt att sätta ord på.
Så varför skriver jag?
Ingen aning. Jag slutar innan ni slutar läsa.
En bra av tusen dåliga
Två lediga dagar i samma vecka. Vad jag behövde det.
Allt är så stressigt nu. Jag är förvirrad och förstår inget av vad som händer.
Det kanske hjälper om jag lyssnar på lite låtar från årets Melodifestival.
Men en sak är bra. På fredag börjar äntligen Så ska det låta! Och EMD gästar. Yes.
Allt är så stressigt nu. Jag är förvirrad och förstår inget av vad som händer.
Det kanske hjälper om jag lyssnar på lite låtar från årets Melodifestival.
Men en sak är bra. På fredag börjar äntligen Så ska det låta! Och EMD gästar. Yes.
Vårlig trötthet
Jag är så trött. Det är det här vädret. Det soliga.
En sån här snabb förändring i vädret får min kropp att sjunka ihop. Den slutar fungera, stänger av.
Jag har svettats floder i skolan och haft huvudvärk under större delen av dagen.
Samtidigt är det skönt att få lite variation i vädret. Istället för snö, snö och mer snö så är det slask, slask och mer slask.
Men det bästa är att vakna till ljus istället för mörker. Det gör det lättare att gå upp ur sängen. Och det är skönt när man går upp klockan sex.
Snart kommer våren.
En sån här snabb förändring i vädret får min kropp att sjunka ihop. Den slutar fungera, stänger av.
Jag har svettats floder i skolan och haft huvudvärk under större delen av dagen.
Samtidigt är det skönt att få lite variation i vädret. Istället för snö, snö och mer snö så är det slask, slask och mer slask.
Men det bästa är att vakna till ljus istället för mörker. Det gör det lättare att gå upp ur sängen. Och det är skönt när man går upp klockan sex.
Snart kommer våren.
Två sedan första
Det var för två år och fyrtio minuter sedan som jag skrev mitt första blogginlägg. Det döptes till "På vägen hem". Tänk vad tiden går.
Inte för att jag kommer ihåg den dagen. Jag kommer inte heller ihåg när jag skaffade bloggen. Men jag har i alla fall den här dagen att fira tack vare den fantastiska funktionen att se datum då man skrev inläggen.
Så nu har det gått ett till år på bloggen. Hur kommer det här året att se ut?
Rakt ner i djupet
Långa kliv på stegen.
Från det låga till det höga.
Högre än någonsin förut.
Känslan av att vara på väg.
Förblindar och bedövar.
Du märker inte att stegen sjunker.
Att marken är gjord av dy.
Du trampar på samma ställe.
Och kommer ingenstans.
Du trotsar det du inte vet om.
Och fortsätter med dina långa kliv.
I tron att du äntligen är på väg.
Men stegen är inte evig.
Vad händer när den tar slut?
Enkelt.
Du ramlar.
Från det låga till det höga.
Högre än någonsin förut.
Känslan av att vara på väg.
Förblindar och bedövar.
Du märker inte att stegen sjunker.
Att marken är gjord av dy.
Du trampar på samma ställe.
Och kommer ingenstans.
Du trotsar det du inte vet om.
Och fortsätter med dina långa kliv.
I tron att du äntligen är på väg.
Men stegen är inte evig.
Vad händer när den tar slut?
Enkelt.
Du ramlar.
Dyslexi eller synfel?
Pappa och jag sitter och tittar på en hockeymatch på tv.
Jag: Drpik? Haha, hur kan man heta Drpik?
Pappa: Haha, de är dyslektiker.
Jag: Ja, de glömde några vokaler när de gjorde tröjan, haha!
Pappa: Haha, precis.
Jag: Dr Pik liksom.
Pappa och jag fortsätter att skämta ett tag. Caroline mumlar något.
Jag: Va?
Caroline: Orpik.
Pappa och jag tittar på varandra och börjar asgarva.
Vi kunde väl inte hjälpa att O:et såg ut som ett D.
Jag: Drpik? Haha, hur kan man heta Drpik?
Pappa: Haha, de är dyslektiker.
Jag: Ja, de glömde några vokaler när de gjorde tröjan, haha!
Pappa: Haha, precis.
Jag: Dr Pik liksom.
Pappa och jag fortsätter att skämta ett tag. Caroline mumlar något.
Jag: Va?
Caroline: Orpik.
Pappa och jag tittar på varandra och börjar asgarva.
Vi kunde väl inte hjälpa att O:et såg ut som ett D.
