En skitdag
Vilken skitdag. Ja, en riktigt skitig dag. En sådan dag som gör att man aldrig mer vill gå upp ur sängen.
Blir det fler såna här dagar så blir det så. Då struntar jag i allt.
MP1B
Måste vakna tidigt för att hinna med. Buss och tåg och buss igen. Fram och tillbaka. Om och om igen. Början på en ny vardag.
Jag undrar hur det kommer att vara, hur det kommer att bli. Om allt blir värre.
Tredje dagen idag. Hittills är det bra. Men jag vet vad som kommer att hända sen. Jag har varit med om det förut. Och jag tror inte det kommer ändras.
Vi får vänta och se.
Håltimme i biblioteket just nu. Alla sitter vid datorer bredvid varandra i en rad. Det enda som hörs är slamrandet på tangentborden och några meningar då och då. Har suttit här ett tag men kommer snart lämna min plats. När man har flera timmar så blir det snabbt tråkigt.
Slutar sent och kommer hem sent. Fast det är ju fredag så det gör inte så mycket. Glad på ett sätt att fredagen betyder något igen.
Intensiv längtan
Var inne i en affär och plötsligt kom dem från ingenstans och hoppade på mig. Alla tillägg och prylpaket. Allt från Djurliv till Nattliv. Och så själva grunden.
Hur kan de göra så mot mig?
Jag har inte spelat mitt älskade spel på länge. Jag har inte fått träffa mina simmar och jag saknar dem otroligt mycket. Ni tycker nog att jag är knäpp i huvudet och att jag borde skaffa ett liv men det är just det. De är mitt liv.
Jag blir glad och ledsen på samma gång när jag tänker på dem. Tänk om dem har tagit sina sista steg. Tänk om deras liv är slut. Tänk om jag aldrig får träffa dem igen?
Saknar.
Bortglömd?
Det känns som om jag plötsligt har blivit Harry Potter i början av Fenixorden. Ilskan över att vara lämnad utanför, att inte få veta det alla andra vet. Snart bryter jag väl ihop och börjar skrika precis som han gjorde när han fick chansen.
Jag känner den bubbla i magen. Jag känner den höga pulsen i ådrorna. Jag känner mig arg. Nej, mer än arg. Förbannad.
Jag kanske överdriver. Visst har jag fått kommentarer. Visst har jag fått sms. Visst har jag fått livstecken men inte så ofta som jag skulle ha velat.
Liksom Harry Potter väntar jag på nyheter. Liksom Harry Potter får jag inga. Liksom Harry Potter tänker jag fortsätta vänta. Det måste ju komma någonting snart, det gjorde det ju i Harry Potter.
Tungt samvete
Hon sökte genom matsalen. Hennes blick vandrade från ansikte till ansikte. Men hon hittade inte det hon letade efter. Hon tog ett djupt andetag men hejdade sig då lungorna sa emot. Klumpen som bott i hennes bröst i månader gjorde så att hon hade svårt att andas men hon klagade inte. Det var hennes fel att det hade flyttat dit över huvudtaget.
En rörelse vid ingången fick henne att vrida på huvudet. Plötsligt bestod hon bara av den där klumpen. Hon fick ingen luft. Matsalen började snurra. Där var han. Personen som hon minst av allt ville träffa. Hon kunde inte vara kvar här. Det gick inte.
Hon började resa sig upp på skakiga ben men frös. Han visste ju inte. Hon var trygg för han fortfarande var ovetandes om att det var hon. Att det var hennes fel alltihop. Att hans olycka berodde på henne, på hennes misstag. Hennes ögon började svämmas över av tårar. Minnena som hon försökt glömma spelades upp i hennes huvud för vad som kändes som den trehundratrettioelfte gången. Farten. Skriken. Kraschen. Blodet. Blodet som rann över asfalten.
Hon tittade på honom, såg på hans ansikte. Hon såg på hans ögon, på hans hår, på rynkorna i hans panna. Hon undrade om det var hennes fel att de var där. Hon såg när han satte sig vid ett bord, såg hur han höll sig för sig själv och inte pratade med någon. Hon såg också när han upptäckte hennes blick och tittade upp.
Det var inte alls det hon trott. Hans ögon visade plötsligt ilska och avsky och hon ryggade tillbaka. Nej. Hon vägrade tro det. Det fick inte vara sant. Klumpen kom tillbaka med full kraft. Hon försökte andas men det tog stopp i bröstet. Nej, nej, nej. Hon kände att han fortfarande tittade på henne, att han såg hur hon kämpade med att ta ett ordentligt andetag. Hon försökte resa sig upp men hennes ben ville inte bära henne. Hon kände hur hon föll. Hon kände hur en ring plötsligt bildades omkring henne, hörde de ropa hennes namn. Men hon orkade inte svara, hon orkade ingenting. Hon gled in i det svarta med bilden av hans ögon som talade om det hon fruktat. Han visste.
Förvirring och förvåning
Ropade en fråga till mamma som väntade där nere på att jag skulle bli klar. Stängde dörren till rummet som jag nyss öppnat, tog fram en tjocktröja och frös.
Jeansen var inte blåa utan vita. Jag hade tagit dem vita jeansen utan att märka det. Jag stod stilla en stund, i chock. Hur kunde jag ha gjort det? Såg på stolen i hörnet och de låg där, tydligt. Jag orkade inte byta om så jag gick, fortfarande i chocktillstånd, nerför trappan och drog på mig skorna. Vilken förvirring. Vilken förvåning. Vad underligt.
Jag har blivit gammal. Det måste vara orsaken.
Blick i fönstret
Den första gången tittade jag ut lite snabbt och såg en gubbe stå i hörnet av huset mittemot. Jag vände blicken mot datorn några sekunder innan jag tittade igen, den här gången lite längre. Då upptäckte han mig. Han tittade upp mot fönstret, vred bort huvudet och vred det fort tillbaka igen då han såg att jag glodde på honom. Jag gömde mig fort för att se ut som att jag inte stirrade men tittade efter en stund ut igen. Han var fortfarande där och jag vände snabbt bort huvudet igen. När jag kände mig säker på att han hade gått tittade jag dit och började garva.
Den andra gången hände för bara en stund sedan. Jag tittade ner då jag hörde röster och en liten flicka tittade tillbaka. Jag gömde mig igen i hopp om att hon inte riktigt såg mig. Men jag kunde inte hålla mig länge utan tittade ut en kort sekund senare och såg den lilla flickan igen. Jag gömde mig ännu en gång och hör när hon säger; det är någon där uppe. Någon svarar då att det bor någon där och det hade hon ju alldeles rätt i.
Kul och pinsamt och lite spännande var det i allafall. Det kanske händer igen. Jag kommer knappast sluta titta ut genom fönstret på grund av det här.
Semester nummer två
Datorn följde med den här gången och nörd som jag är så sätter jag mig vid den redan första dagen. Men det har jag inte gjort hela dagen.
Körning i en timme och en kvart. Båtresa i tre timmar. Träff med morfar och mormor. Middag bestående av kyckling och ris. Egen liten promenad. Storpromenad med resten. Ett glas cola och några chilinötter. Och så nu då. Datorn.
Imorgon är bad planerat om vädret tillåter. Men jag tänker inte bada. Nej, jag hänger hellre med mormor och hennes missar. Det är oftast tyst och mysigt där trots allt katthår. Kanske sätter jag mig vid hennes dator. Nörd.
Gotland
Kullersten på marken. Dånande kyrkklockor på halv och hel. Rosor runt varenda port.
Gotländska tungor vart man än går. Får av sten. Gamla hus med klängande murgröna. Flera ruiner och en mur. Utsikt över havet. Minnen från det förflutna. Steg man gått sedan barnsben.
Den årliga resan över vattnet. Otaliga öbesök. Men man tröttnar aldrig. Hit åker man alltid tillbaka.
Svårt att sova
Tickande klocka. Oljud från taket. Röster i huvudet.
Tunga ögonlock. Obekvämt. Varmt.
Kroppen sover. Hjärnan jobbar. Tänker. Funderar. Undrar.
Tortyr i form av tankar. Krig inombords.
Frustrerade rörelser. Tysta skrik.
Varför ska det alltid vara så förbaskat svårt att somna?!
