Höstlov
Höstlov. Nu kan man njuta av hösten. För nu har man tid. Det kalla. Det blåsiga. Alla färger. Alla blad som lämnar sina tillfälliga hem i trädens kronor för att hamna på marken. Alla granar och tallar som fnissar åt de nakna träden och glatt visar upp sina alldeles gröna grenar. Solen som väljer att lysa upp istället för att värma.
9 dagar. Första dagen idag och jag har hittills spenderat den inomhus. Men snart ska jag ut. Jag behöver luft. Jag behöver tänka. Jag behöver ta det lugnt, blunda, fundera. Försöka skratta så mycket jag kan (vilket inte är särskilt svårt med tanke på att jag är väldigt lättroad). Försöka att ta vara på lovet som bara varar i de här 9 dagarna. Med början idag.
Det är så vackert ute. Jag kan inte komma ihåg att jag blivit så glad av hösten förut. Jag kan börja le bara av att titta ut nu. Vantar, halsduk, jacka, inget av det gör något. Det är skönt med lite kallt efter så många varma dagar.
Min favoritårstid är nu utan tvekan hösten. Men det kan ju ändras.
Ingenting
Du har ingen aning.
Du kommer ihåg.
Du har glömt.
Du ser allt.
Du är blind.
Du hör orden.
Du hör ingenting.
Du vill vara synlig.
Du vill försvinna.
Du vill.
Du vill inte.
Du kan.
Du kan inte.
Du förstår allt.
Men ändå förstår du ingenting.
Underskatta inte mig
Det brukar de inte heller. Jag är inget hot i den leken. Jag stod mest, med händerna i fickorna, och höll koll på bollen. Men inte förrän i slutet började man tänka på mig. "Hon är en enkel match, jag kan bara rulla bollen. Hon kommer ju ändå inte flytta på sig." Men det gjorde jag. Jag hoppade runt lite lätt, lyfte på benen medan jag höll ögonen på den lilla röda bollen. Så underskatta inte mig bara för att jag inte springer runt som någon galning. Jag är bara inte sporttypen.
"Vi drack bullar och åt O'boy"
Sovdags
Om några veckor kommer den efterlängtade 7 november. Om nu undrar vad det är som är så speciellt med den dagen så ska jag berätta. Det är nämligen min födelsedag, och inte vilken som helst utan min 15-årsdag! Japp, ni läste rätt. Om bara några veckor blir jag både straff- och byxmyndig. Och får köra moppe. Inte för att jag kommer göra det, bara lite fakta.
Så vad händer i mitt liv just nu? Knappt någonting alls. Allt rullar på i en cirkel som aldrig tar slut. Rutin efter rutin. Prov efter prov och läxa efter läxa. Och bara för att jag känner för att skryta måste jag ju berätta att jag fick 107 av 110 på engelskaprovet, vilket innebar MVG! Men det är inte särskilt ovanligt för mig som får MVG på rullande band... eller inte. Just på english.
Jaha, dags att dra av sig dagens svettiga kläder och sätta på sig den alldeles för stora t-shirten som legat under täcket hela dagen. Dags att skynda sig för att först komma till badrummet och borsta bort alla rester av godis och popcorn som satt sig mellan tänderna. Och imorgon ska man upp den orimliga tiden 06.50. Usch, usch, usch.
En betydelselös text
even if you say we're done.
Even if you say you don't want me,
even if you say we had fun.
I'll just pretend that everything you say is true.
And walk away, even if I wanna run back to you.
' Cause I'm still feeling lost when you're around.
I'm still searching words that can't be found.
I dream about you day and night.
Still think you're Mr Right.
Say, I don't want you, anymore.
Say, I don't need you, anymore.
Saying things that ain't true.
But thing is, I'm still loving you.
En text som poppade upp i huvudet på mig på väg hem från skolan. Var bara tvungen att få ner den någonstans så att jag inte skulle glömma den. Kanske fortsätter med fler verser eller något.
Drömmar på vägen hem
Varje dag ser jag min dröm på vägen till eller från skolan. Den går, den springer, den sniffar, den skäller. Människor bredvid med ett stadigt grepp om kopplet. Varför kan inte jag vara en av dem? Varför ska jag få vara den som inte har, som får se på.
Någon att prata med, som aldrig avbryter. Någon att leka med, som outtröttligt springer efter bollen. Någon att kela med, som nöjt låter en klia och klappa.
En anledning till att gå ut och gå. En anledning till att ha kameran som fastklistrad vid handen. En anledning till att skratta och le när den gör något som är jättegulligt.
Längtan syns i min blick. Det bortskämda barnet inom mig skriker samma ord om och om igen; Jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha! Något stort, fluffigt eller litet med spetsiga öron.
Jag suckar och går vidare. Inte på länge kommer den drömmen bli sann. Jag får vänta några år till.
Sång till friheten
Du är det dyraste i världen.
Du är som stjärnorna,
som vindarna,
som vågorna,
som fåglarna,
som blommorna på marken.
Du är min ledstjärna och min vän.
Du är min tro, mitt hopp, min kärlek.
Du är mitt blod,
och mina lungor,
mina ögon,
mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta.
Friheten är ditt vackra namn.
Vänskapen är din stolta moder.
Rättvisan är din broder.
Freden är din syster.
Kampen är din fader.
Framtiden ditt ansvar.
Du är det finaste jag vet.
Du är det dyraste i världen.
Du är som stjärnorna,
som vindarna,
som vågorna,
som fåglarna,
som blommorna på marken.
Tråkar
Humör: Ensam men glad
Borde göra: Inget just nu
Frisyr: Två lösa tofsar
Outfit: Vit tröja och jeans
Vill ha: DH-boxarna!
Längtan: Höstlovet
Beroende: Mobilen
Tråkigaste: Vädret
Roligaste: Årstiden
Låt: Hot n cold - Katy Perry
Person: De flesta i min närhet <3
Det första husdjuret
Jag saknar att kunna sticka fingret genom gallret och känna en sträv liten tunga mot den. Saknar kelstunderna och den där känslan av att vara älskad.
Ögonen tåras lite lätt av alla glada minnen. Varför skulle de bli sjuka? Varför skulle de dö och lämna mig kvar? Varför?
Låt mig gosa med dem en sista gång. Låt mig få en sista slick på fingertoppen. Låt mig känna mig älskad igen.
Doften som fick mig att minnas har sedan länge varit borta. Svävat iväg, till ett ställe dit min näsa inte kan nå. Men jag kände igen den. Den doften kommer jag aldrig ta fel på.
Minnet av små pälsbollar som springer runt i buren, som knaprar på en bit knäckebröd eller som ligger och vilar på axeln kommer nog aldrig att försvinna helt.
Det är väl som man säger. Man glömmer aldrig sitt första husdjur.
Det var julafton. Jag tittade med stora ögon på buren som nyss kommit in i vardagsrummet. Vad kunde det vara? En hamster eller ett marsvin? Eller var det kanske en kanin? Jag närmade mig buren och tittade in genom gallret. Två par svarta ögon tittade tillbaka på mig. För där, längst in i ett hörn, låg två små råttor ihopkrupna. Jag kände besvikelsen i bröstet. Råttor. Det var ju inte alls det jag ville ha.
Senare på kvällen ställdes den stora buren in i mitt rum. Jag hade inte orkat dölja mina känslor. Nu vällde tårarna fram. Varför hade de köpt råttor? Det var så fel. Jag kände och trodde att jag aldrig skulle kunna älska dem. Jag trodde fel...
