Sofie

Hon tittade in i hans ögon. De förut så snälla och ödmjuka ögonen var fyllda av ondska. Han stod lutad över henne och andades tungt. I hans högra hand höll han en kökskniv i fast grepp. Hon vågade inte röra sig. Hon visste hur envis han kunde vara. Även om hon kom undan så skulle han leta efter henne tills han fann henne. Jaga henne tills hon stannade. Skada henne tills hon slutade andas.
Kniven var höjd och beredd att när som helst sticka hål i hennes hud. Hon blundade och höll andan. Om några sekunder kunde hennes liv vara slut. På ett sätt skulle det vara en lättnad. Hon skulle lämna allt det jobbiga som plågat henne i flera år. Alla minnen och hemligheter som legat och skavt i hennes huvud, som hon inte vågat berätta. Ju mer hon tänkte på det desto mer ville hon att han skulle ta steget och hugga kniven i hennes bröst. Så att allt skulle få ett slut.
Greppet om hennes arm lossnade lite. Hans ögon mjuknade och han sänkte kniven. Hon suckade. Då var det väl bara att återgå till livet igen med ännu ett minne som skulle ligga och hoppas på att någon gång få lämna sin vrå och komma ut. Men det skulle antagligen aldrig hända.

Jag fick bara lite inspiration. Och när man får det så måste det ju ut, right? Då var det väl lika bra att det kom ut här. Tycker ni att det är asdåligt så skriv det så ska jag aldrig mer skriva sånt där. Annars får ni gärna skriva snälla kommentarer.