Sofie

Smilbanden dras uppåt när tankarna vandrar tillbaka till det förflutna. De där fina minnena som jag alltid kommer att ha i ett litet skåp i huvudet för att sedan kunna öppna det och se det igen flera år senare. Det roliga, det tråkiga. Det behagliga, det jobbiga. Det konstiga och det som man inte vill komma ihåg.
När jag tänker tillbaka kommer jag oftast till den tid då jag var liten i skolan med min gamla klass. Det var en ganska så underbar tid. Vissa ser jag fortfarande i min nya skola medan andra har gått över till en annan. Det kändes jobbigt att vi skulle splittras så. Det är som om vi var ett glas som stod någonstans på en hylla. Plötsligt efter sexan tog någon upp glaset och slängde det på golvet. Det kanske var bra men ändå.
Det är så underbart att ha såna minnen. Vi var så bra på allt. Från lekis till sexan så stod vi sida vid sida även om någon ibland valde att lämna oss. Jag var, och är fortfarande, väldigt tystlåten men jag var ändå en del av den. Det känns så skönt, så bra att ha växt upp med några som nästan följt hela livet.
Sedan kommer den tiden då vi nästan splittras för gott. Tiden efter skolan. Några kanske kommer att hålla hårt i sina kompisar medan andra hoppar iväg i jakt efter nya. Man kanske någon gång kommer att stöta på någon. Helt plötsligt ser man den där tjejen man brukade leka med eller killen man var ihop med.
Tänk att just jag fick uppleva och dela den här tiden med er. Även om ni inte alltid var så snälla så fanns ni där ändå fast ni knappt pratade med mig. Jag fick med mig många minnen som jag alltid kommer spara. Det där lilla skåpet kommer alltid att stå kvar i ett litet hörn av mitt huvud.