Sofie

Den kom så plötsligt. Och med den kom minnena. Det var så länge sedan ändå så känns det som att de fortfarande finns, lever och andas. Men deras liv tog slut för flera år sedan och jag saknar dem.
Jag saknar att kunna sticka fingret genom gallret och känna en sträv liten tunga mot den. Saknar kelstunderna och den där känslan av att vara älskad.
Ögonen tåras lite lätt av alla glada minnen. Varför skulle de bli sjuka? Varför skulle de dö och lämna mig kvar? Varför?
Låt mig gosa med dem en sista gång. Låt mig få en sista slick på fingertoppen. Låt mig känna mig älskad igen.
Doften som fick mig att minnas har sedan länge varit borta. Svävat iväg, till ett ställe dit min näsa inte kan nå. Men jag kände igen den. Den doften kommer jag aldrig ta fel på.
Minnet av små pälsbollar som springer runt i buren, som knaprar på en bit knäckebröd eller som ligger och vilar på axeln kommer nog aldrig att försvinna helt.
Det är väl som man säger. Man glömmer aldrig sitt första husdjur.

Det var julafton. Jag tittade med stora ögon på buren som nyss kommit in i vardagsrummet. Vad kunde det vara? En hamster eller ett marsvin? Eller var det kanske en kanin? Jag närmade mig buren och tittade in genom gallret. Två par svarta ögon tittade tillbaka på mig. För där, längst in i ett hörn, låg två små råttor ihopkrupna. Jag kände besvikelsen i bröstet. Råttor. Det var ju inte alls det jag ville ha.
Senare på kvällen ställdes den stora buren in i mitt rum. Jag hade inte orkat dölja mina känslor. Nu vällde tårarna fram. Varför hade de köpt råttor? Det var så fel. Jag kände och trodde att jag aldrig skulle kunna älska dem. Jag trodde fel...