Sofie

Ingen kommenterar. Ingen hör av sig. Ingen säger någonting. Är jag bortglömd?

Det känns som om jag plötsligt har blivit Harry Potter i början av Fenixorden. Ilskan över att vara lämnad utanför, att inte få veta det alla andra vet. Snart bryter jag väl ihop och börjar skrika precis som han gjorde när han fick chansen.

Jag känner den bubbla i magen. Jag känner den höga pulsen i ådrorna. Jag känner mig arg. Nej, mer än arg. Förbannad.

Jag kanske överdriver. Visst har jag fått kommentarer. Visst har jag fått sms. Visst har jag fått livstecken men inte så ofta som jag skulle ha velat.

Liksom Harry Potter väntar jag på nyheter. Liksom Harry Potter får jag inga. Liksom Harry Potter tänker jag fortsätta vänta. Det måste ju komma någonting snart, det gjorde det ju i Harry Potter.