Sofie

Hon sökte genom matsalen. Hennes blick vandrade från ansikte till ansikte. Men hon hittade inte det hon letade efter. Hon tog ett djupt andetag men hejdade sig då lungorna sa emot. Klumpen som bott i hennes bröst i månader gjorde så att hon hade svårt att andas men hon klagade inte. Det var hennes fel att det hade flyttat dit över huvudtaget.
En rörelse vid ingången fick henne att vrida på huvudet. Plötsligt bestod hon bara av den där klumpen. Hon fick ingen luft. Matsalen började snurra. Där var han. Personen som hon minst av allt ville träffa. Hon kunde inte vara kvar här. Det gick inte.
Hon började resa sig upp på skakiga ben men frös. Han visste ju inte. Hon var trygg för han fortfarande var ovetandes om att det var hon. Att det var hennes fel alltihop. Att hans olycka berodde på henne, på hennes misstag. Hennes ögon började svämmas över av tårar. Minnena som hon försökt glömma spelades upp i hennes huvud för vad som kändes som den trehundratrettioelfte gången. Farten. Skriken. Kraschen. Blodet. Blodet som rann över asfalten.
Hon tittade på honom, såg på hans ansikte. Hon såg på hans ögon, på hans hår, på rynkorna i hans panna. Hon undrade om det var hennes fel att de var där. Hon såg när han satte sig vid ett bord, såg hur han höll sig för sig själv och inte pratade med någon. Hon såg också när han upptäckte hennes blick och tittade upp.
Det var inte alls det hon trott. Hans ögon visade plötsligt ilska och avsky och hon ryggade tillbaka. Nej. Hon vägrade tro det. Det fick inte vara sant. Klumpen kom tillbaka med full kraft. Hon försökte andas men det tog stopp i bröstet. Nej, nej, nej. Hon kände att han fortfarande tittade på henne, att han såg hur hon kämpade med att ta ett ordentligt andetag. Hon försökte resa sig upp men hennes ben ville inte bära henne. Hon kände hur hon föll. Hon kände hur en ring plötsligt bildades omkring henne, hörde de ropa hennes namn. Men hon orkade inte svara, hon orkade ingenting. Hon gled in i det svarta med bilden av hans ögon som talade om det hon fruktat. Han visste.