Sofie

Hon kunde inte vara säker på att det var sant. Hon litade inte riktigt på källan. Den hade ljugit förr. Ändå så stod hon på perrongen med ryggen lutad mot en godismaskin och stirrade åt det håll tåget skulle komma.

Omkring henne fanns det stressade människor med viktiga tider, människor som satt på bänkar och läste Metro och människor som hon, som tittade ut i fjärran.
Det var skönt på något sätt att veta att hennes liv inte var blandat med någon annans där. Det var bara hon som kände henne, bara hon som visste vem hon var. Det var bara hon som kände till hennes problem.
Ingen av människorna på perrongen brydde sig om henne, inga blickar vändes mot henne, medan de rusade runt, ut och in i tågen. Hon var normal, hade normala kläder och normalt hår, så varför skulle de titta?
När hon var yngre hade hon ofta fantiserat om vad människorna runt omkring henne levde för liv. Om de jobbade, vad de jobbade med, om de var gifta. Nu räckte hennes liv mer än nog. Hon orkade inte bry sig om andras och hon hade inte tid för det heller. All energi använde hon numera för att förbättra sitt eget liv. Och det behövdes.

Det började duggregna och människorna på perrongen drog upp luvor och fällde ut paraplyer. Hon undrade om det var värt det eller om tåget skulle komma snart. Och då kom det.
Hennes händer låg tryggt i hennes jackfickor och hon huttrade. Hon stod nu ett par meter från dörrarna och väntade. Dörrarna öppnades och hon frös till där hon stod. Det var sant. Utan att tänka sprang hon fram och omfamnade personen som överraskat kramade henne tillbaka. Nu var problemen lösta.