Sofie

Jag blev hemsökt igår. Av gamla lärare.
Röster och ansikten som jag lämnat bakom mig för flera månader sedan. Mitt minne verkar vilja ha tillbaka dem och låter mig höra det som jag inte vill höra och visar det jag inte vill se. Bildlärarens röst och mentorns ansikte.
Jag har sett dem i verkligheten efter avslutningen. Även då var det inte kul att se eller prata med dem. De borde hålla sig borta från mina vägar.

På kvällen stod duschning på schemat. Jag skruvade på kranen och väntade på värmen. Den kom... och gick. Det blev kallare och kallare och till slut var det iskallt. Jag tjöt och stängde av och provade igen. Fortfarande iskallt. Så jag böjde mig fram så att det bara kom på håret och tvättade mig i alla fall.
Det blev en lång dusch. Jag tjöt varje gång när vattnet nuddade annat än håret och huden var alldeles knottrig. Och jag svär på att mina tår blev blå.
Jag hoppas att det var första och sista gången det hände.

Det blev ett dubbelt inlägg den här gången. Varför skrev jag inte det här igår? Äh, jag skrev idag, eller hur? Det är ju det viktigaste.