När jag blir poetisk
Tårna i ett stadigt grepp om kanten.
En knuff i rätt riktning.
Den visar vägen likt en karta.
Det förflutna fladdrar förbi.
Vind som sliter och drar.
Den vill ha en följeslagare till resan över jorden.
Men inga vingar flaxar åt det hållet.
En kropp klyver vattenytan och når havets botten.
Det är inte upp-och-ner när ner är upp.
Ljuset letar sig fram.
Slåss den eviga kampen mot mörkret.
De tomma ögonen ser när alla blundar.
Allt är bortom räddning.
Svävande i ingenting mot ingenstans.
Kommentarer
Trackback