Sofie

Nu tänkte jag babbla. Bara babbla tills min mun blir torr och min hals blir öm. Så torrt och ömt att jag måste dricka vatten och kanske göra en liten harkling. Kanske till och med hosta lite. Bara för att få den normal igen. Så att jag kan fortsätta mitt babbel, mitt prat om ingenting. Helt plötsligt kanske det faktiskt börjar betyda någonting och då var det ju jag som sa det. Logiskt, eller hur? Så det är bara för mig att fortsätta den lilla texten om ingenting som kanske kan betyda någonting någonstans i slutet eller i mitten för början är redan förlorad till babblets klor. Och nu även den meningen. Och den. Och så hade jag kunnat fortsätta men nu gjorde jag inte det. Som ni kanske märkte, ni kan ju läsa. Fast den här texten var ju så konstig i början så ni kanske slutade läsa för länge sen och inte ens har kommit hit, precis exakt hit, där jag skrev hit för första gången så jag kanske ska sluta babbla.

Se, jag sa ju att det skulle komma något vettigt till slut.