Sofie

Den äter upp mig inombords. Svartsjukan över något som inte ens existerar. Än. Och det är det där 'än' som gör det så jobbigt.
Mina tankar är förgiftade av ord jag aldrig velat höra och konversationer jag aldrig velat ha. Det går inte en minut utan att jag har tänkt en förgiftad tanke som leder till en annan som leder till ännu en som leder till en tankegång av hundra förgiftade tankar som alla går runt i cirklar.
Jag känner hur den växer som en klump i magen, en snart jättelik sten som jag kommer få bära runt på i resten av mitt liv om inte någon räddar mig. Om inte någon säger ord jag så desperat måste få höra för att jag ska kunna överleva. "Det är inte så, oroa dig inte. Allt kommer att ordna sig...".